Att fånga stunden mitt i kaoset

Hemma igen efter en dag i bilen.Kändes verkligen trist att sitta i bilen hela denna fantastiska söndag. Solen, solen och solen. Blir så glad av ett känna våren i luften och igår när vi tog en promenad kunde vi höra fåglarna som kvittrade. Ändå skönt att vara hemma igen men samtidigt skulle man alltid behöva en extra söndag för att samla ny energi inför veckan efter en såhär lång bilresa. Tror både barnen och föräldrarna i familjen var lika slut när vi svängde in på gården i Maxmo (eller snarare halkbanan eller skridskobanan, glashalt hemma hos oss).

För att avsluta veckan på bästa sätt ville jag visa två bilder jag fotade på min lillasyster Signe igår. Har inte ens hunnit gå igenom alla ännu men dessa två gör mig så glad. Hon liknar så mig som liten och hela hennes strålande och bara coola personlighet skiner igenom i bilderna tycker jag och såklart med prinsessklänningen på.

Kaoset när vi skulle försöka fota lite porträttbilder igår var ett faktum men vid detta laget är jag van vi det. Är det inte lite kaos med att fota barn så vet jag inte. Ändå gör det mig aldrig stressad för jag vet att bilderna kommer bli bra ändå och även mycket mer sanna, ärliga, känslofyllda och varierande. Så när jag skickade några bilder igår kväll efter att barnen somnat till pappa och Karin och pappas reaktion var just den att dumildetid så fina bilder jag lyckades fånga mitt i kaoset, den kommentaren är inte första gången jag får och just kommentarer som den gör mig lycklig. Det är ju därför man har en fotograf och ta bilderna för det är min uppgift att försöka fånga ögonblicken oavsett om barnen är på sämre eller bättre humör och om dom är fotopeppade eller inte. Huvudsaken det är på barnens villkor och ja, jag älskar mitt jobb och jag älskar att få fånga stunderna för mina nära och kära.

Signe med sin mamma Karin, pappas fru. Så tacksam och glad mina småsyskon får ha just Karin som sin mamma. Tacksam också för att pappa hittat en så fin människa att dela sitt liv med och även att jag och min familj får ha henne i våra liv. Tacksam helt enkelt. Nu skall jag ta ett steg i riktningen mot att söndagar skall vara jobbfritt och även att datorn skall vara avstängd. Tror Jim somnat under nattandet så får väka honom, koka te och sedan bara lägga oss i soffan en stund före vi tar natt.

Tacksamhet hemma i Ekenäs

Som Alma har lekt med moster Signe och morbror Elias dessa dagar. Det märks verkligen att flickorna vuxit de senaste månaderna för dom kommunicerar på ett helt nytt sätt, leker, leker och kan kompromissa och dela på sakerna. Blir alldeles varm i hjärtat att se det. Det är otroligt häftigt att få se sina småsyskon växa upp och jag ser mycket som liknar mig som liten i Signe och sedan att mina egna flickor får växa upp sida vid sida och även om vi bort långt ifrån varandra så spelar det ingen roll när vi väl ses, det ger mig en obeskrivlig tacksamhet och lycka.

I morgon är det hem igen till Österbotten som gäller men som tur hinner vi umgås och barnen hinner leka lite före vi startar. Ser redan fram emot sommaren och att hinna ses igen och längre än ett veckoslut. För dessa dagar går så snabbt och resan med bil tar ju nästan en hel dag men det är det absolut värt. Hoppas hemresan går lika smidigt som det gick att köra ner.

Ikväll lagade vi vietnamesiska vårrullar och kan kan bara konstatera att set för tillfället är min absoluta favoritmat. Om ni inte redan provat göra det hemma så gör! Galet lätt, gott, vårigt och med rätt sås till blir det bara magiskt gott.

Inser nu att detta blev ett spretigt inlägg men så får det vara då man är på semester. Ville i alla fall kika in här och visa lite bilder från våra Ekenäsdagar. Fortfarande har jag nått målet om att fota i vår egen vardag och min fotoglädje även utanför alla fotojobb har återvänt.

Det som också känns helt overkligt är att min lillebror Elias blir sex år i mars. Jag minns ännu då pappa ringde och berättade att han hade fötts. Jagbröt ihop av alla tacksamhetskänslor och grät, grät flera gånger de första dagarna efter att han föddes. När jag sedan fick hålla honom då vi hälsade på bb i Lojo brast det igen och minns hur tårarna rann av lycka, stolthet och en helt överväldigande tacksamhet till livet. En tacksamhet som jag tror inte alla förstår. En stund jag längtat efter i tjugo år och alltid drömt om. Även sorgen att flytta ifrån dem då jag blev Vasabo minns jag. Samtidigt var jag ju tvungen att leva mitt liv och det är kanske det jag nu kan se på med tacksamhet och kärlek, att trots hundratals kilometer mellan oss så är dom så nära mig och min familj. Det är något speciellt och alldeles unikt. Jag skall göra allt jag kan för att finnas där för mina syskon och för att se så att mina barn får ett så nära band till sin moster och morbror som det går. Att mina barn känner att Ekenäs är ett ställe som också är hemma och tryggt betyder mycket för mig och mitt och Jims mål för framtiden är att ha ett litet eget ställe i just Ekenäs och att vi skall spendera mer tid också här nere med mina nära och kära.

Nu sover flickorna efter lek, frisk luft, vårrullar och glasskalas (vi firade alla födelsedagar som är nu i mars) och jag skall krama om Jim hoppas på en bra natt med mycket sömn så vi alla är pigga i morgon inför den långa resan hem till Maxmo.

 

 

 

Vändagstankar

Ville bara snabbt kika in här på bloggen och skriva en vändagshälsning. Min tanke var att laga ett inlägg fyllt av bilder på människor som betyder mycket för mig men när jag skulle göra det insåg jag ju att alla bilderna ligger hemma på hårddisken i Maxmo. Vi kom nämligen idag till Ekenäs och skall spendera veckoslutet med familjen här. Så skönt att äntligen få ses och det var en tid sedan vi var här nere, början av oktober om jag ej minns fel.

Vår vändag har spenderats i bilen och resan ner till Ekenäs gick verkligen bra. Många timmar i bilen men flickorna orkade över förväntan och båda somnade också en stund. I morgon på morognen väntar webinar med GROW gänget på morgonen och inser hur smidigt det är när det är online, går lika bra att delta i utbildningstillfällen som dessa oberoende var man befinner sig.

Jag tycker det är fint med dagar som denna för det kan få en att stanna upp lite extra och uppskatta alla viktiga människor man har runt omkring sig. Jag är så tacksam över alla människor. Vad vore livet utan vänskap och kärlek? Inget! Och vet ni, jo idag är det bara 170 dagar vill jag är mer än bara Jims fästmö. Inser att bröllopsgrejer kommer säkert det bli mycket av i vår och inser också det kan bli tjatigt men det tänker jag inte bry mig om. Lyckan i att planera, se fram emot och ha något att vänta på är bland det finaste som finns.

Solskenslycka

Solen, SOLEN! Till och med flickorna ropade mamma solen i förmiddags när solen kikade in genom fönstren. Är medveten om att jag är en människa som påverkas i mitt humör av vädret men ändå blir jag ofta överraskad över hur otroligt mycket lite sol kan göra mig gladare, piggare och bara mer pepp. Våren och sommaren, jag är så redo för er!

Vi har haft en riktigt bra tisdag här hemma. Känner mig lättad över att förkylningen gett med sig och vi är friska och allt känns genast bättre efter en natt med mer sömn. Efter lunch fick vi lilla Alfons och Sandra hit och medan Sandra och Alma bakade fastlagsbullar passade jag på att gå med Thea till butiken. Den stunden, solen, lugnet och tumistid med lillan, så värdefullt. Jag är ofta bra på att uppskatta just såna stunder och det krävs inte mycket för att jag skall stanna upp och känna lycka i vardagen och jag tror det är något som är otroligt viktigt.

En annan sådan stund var tidigare på förmiddagen. Thea satt och bläddrade i böcker och Alma lekte i lekrummet. Båda pratade för sig själv och nynnade på någon barnvisa och jag städade och fixade lunch. Det är i sådana stunder, i vardagen, jag är som lyckligast.

Fastlagsbullebak, soppkokas, lekas och kaffedrickas. Vår eftermiddag och kväll. Nu sover flickorna sen nån timme tillbaka och jag har fått gjort det som skulle göras på datorn. I morgon är det jobbdag för mig och sedan skall allt packas inför vår Ekenäsresa.

Och äntligen fotar jag hemma i vardagen. Det gör mig så glad och varje kväll har jag nästan fått tömma minneskortet på några guldkorn från dagen. Det är också en gnutta lycka för mig.

Bästa kokosoljan och smoothie bowl

Kan vara den bästa produkten jag någonsin haft. Så simpelt och ja, kokosolja bara helt enkelt. Jag har länge använt kokosolja till det mesta och använder det för att ta bort smink, som duscholja, smörjer in kroppen och ansiktet, gör hårinpackning, peeling (blandar kaffe och kokosolja, helt magiskt) och det är bara några av sakerna kokosolja är fenomenalt för. Sedan använder jag det i flickornas badvatten, smörjer in dom och använder på torra läppar och kinder. Vad är då så speciellt med denna kokosolja? Jo den är på tub!!! När jag hitta de denna produkt så blev jag så lycklig för hade letat efter detta länge. Hatar att ha en stor glasburk i wc skåpet och så måste man ha en sked för att ta med så de ej kommer smuts i burken och när man är på resa eller bara hemifrån måste man ha flyttat över i en liten burk och det blir klottigt. Så denna produkt är vardagslyx för mig. Detta är verkligen ett genuint tips från mitt hjärta och ni hittar kokosoljan HÄR. Använder ni kokosolja och till vad?

Ikväll har jag varit otroligt effektiv känner jag och fått redigerat klart tre fotograferingar och även fått dem uppladdade på webbgalleriet och levererade. Det är en magisk känsla när alla bilder är klara från en fotografering och man får ladda upp dem på galleriet, se helheten och sedan skicka dem till kunden.

Samtidigt som jag jobbat har ätit en otroligt god smoothie bowl med mandelsmör, lingon, svarta vinbär, banan, havremjölk, chiafrön, acaipulver och toppat med hampafrön och kokoschips. Mättande och gott. Det enda jag ofta känner att är svårt med smoothies för mig är att jag inte är en sötsaksmänniska. Jag älskar allt som är salt och får jag välja mellan mat eller tårta så är det mat alla dagar i veckan. Jag har aldrig varit en godisätare och där väljer jag hellre en smörgås istället för t.ex. en påse godis. Så för att inte det skall bli för sött lägger jag ofta mindre banan då jag gör åt mig själv, använder sura bär och lägger i just mandel- eller jordnötssmör för att få en mer fyllig smak.

Nu skall jag vänta in Jim som är i Vörå och fixar på bilen och försöka hålla mig vaken så vi hinner ses. Just nu känns det som vi inte tar oss tiden (övar mig på att inte använda ”vi har inte tid”) för varandra men så är det väl periodvis. Hoppas också på en bättre natt än den förra. Förra natten kändes som ingen natt alls. Men nu, Headspace.

Små magiska vardagsstunder

Igår kväll fick Alma vara hemma med fammo och faffa medan jag och Jim hoppade i bilen med Thea och åkte till Vasa för att veckohandla och vi passade även på att gå på en fredagsfika. Tror det var första gången sedan Thea var nyfödd som vi var någonstans med bara henne, det var verkligen speciellt och även Almas lycka att få ha fammo och faffa för sig själv en stund och bara få leka och ha fredagsmys. Något som står på vårens mål är just stunder som dessa och att vi skall bli bättre på att göra saker på tumis med barnen och olika små vardagsutflykter.

På vägen hem från Vasa hämtade jag ut ett paket från Welloteket. Vet inte om det är ett täcken på att jag nu är mamma och vuxen men ett paket som detta gör mig så lycklig ända in i själen. Massa ekologiska produkter och Welloteket är en av mina absoluta favoritbutiker och så glad man får beställa till Finland nu. Skall i morgon tipsa om en av deras produkter som är en av mina favoriter, något jag använder varje dag och många gånger oftast.

Ett av gårdagens projekt var också att Thea fick välja ut två dockor. Vi har bara haft en docka hemma, eller egentligen två men båda är Almas och kan lova er att hälften av bråken vi haft hemma om dagarna har varit om dockan Felix så nu blev det ändring på det. Nu har båda varsin likadan docka och lyckan när Thea fick komma hem med dockorna till storasystern. Felix har vi bestämt att skall få flytta till mommo och flickornas nya dockor fick heta Maja och Elvira (Alma heter Elvira i tredje namn).

På tal om namn så har jag idag fotat ett dop. Ett litet och mysigt dop och en Hemma-hos fotografering är verkligen så fint att boka inför just ett dop. Bilder att få spara som minnen och dela med nära och kära. Före dopet hann jag också träffa ett av mina brudpar som jag skall fota i år. Det känns oerhört viktigt för mig att träffa brudparen jag skall fotografera i förväg och speciellt inför en heldagsfotografering. Jag brukar träffa dem i samband med bokningen och sedan igen någon vecka innan bröllopet och vid något av dessa tillfällen även göra en liten provfotografering om paret vill. Att känna en trygghet inför bröllopsdagen och just fotograferingen tror jag är så viktigt för att man skall kunna slappna av och bara lita på att allt kommer bli alldeles magiskt hur det än blir. Då kan man vara i stunden och det är då livet är som allra bäst. Det skall bli så spännande att själv få vara bruden i sommar och uppleva hela dagen på ett helt nytt sätt och inte endast genom kameran.

Ni som gift er och haft en fotograf med er hela dagen, vad har ni för erfarenheter?

Hur kan ångest kännas?

När det kommer till ångest tycker jag det kan kännas som ett diffust ord som egentligen bara den som upplever det kan veta hur det känns. Hur ångest upplevs för dig och mig kan vara väldigt olika men ändå tycker jag det när några saker som de flesta upplever och beskriver rätt lika.

När min ångest kommer är det som sagt något som triggar igång det. i nio av tio fall vet jag redan vad som triggar igång det och även om jag vet det så kan det vara svårt att vända känslan. För mig är det tröttheten som gör att min motståndskraft bara rasar och jag bara inte orkar svänga på skeppet och styra om i känslorna. Det känns ändå som något stort att jag verkligen vet vad som är mina triggers och vad jag skall göra när det sker och det är just det som jag börjat göra.

Hur känns min ångest då? Det börjar med att hjärtat rusar iväg och det känns som att hjärtat skall hoppa ur bröstkorgen. Sedan kommer känslan av panik och rädsla som börjar trycka över bröstkorgen och som som vill snärja in mitt hjärta och bara pressa samman hela min existens. Det återgår till att hjärtat fortsätter rusa och jag börjar svettas, oron bara växer och jag upprepar det som triggade ångesten för mig själv och så blir spiralen bara större för varje gång. Till slut känns det som att jag skall gå i bitar och min rädsla för att dö vill äta upp mig. Det är egentligen inte rädslan att dö som är störst utan rädslan att slitas ifrån livet och min familj (det här känns otroligt svårt att våga skriva men jag vill vara ärligt med er). Det är just den rädslan som golvade mig då jag blev mamma och allt som aldrig fick komma ut under min tillfriskning från ätstörningen. Rädslan jag aldrig kände när den verkligen var relevant, den dyker upp nu och nu när jag förstått värdet i livet är rädslan total då den väl får blåsas upp likt en ballong. På något sätt känns det skämmigt att skriva detta men än en gång vet jag att det finns många där ute som upplever liknande eller kanske helt samma.

Ångest är så svårt att sätta ord på men lite så yttrar sig min ångest. Det jag gjort nu en tid och verkligen jobbar aktivt med nu är att direkt jag känner att nu börjar hjärtat slå och något triggar igång ångesten. Då slänger jag in en ”ankar tanke” eller vad man skall kalla det på svenska, en tanke och känsla som gör mig exalterad. Jag skall ta och göra ett inlägg med de böcker, de poddar och de YouTube jag lärt mig detta från. Det är egentligen en blandning från två olika metoder och detta tror jag passar mig otroligt bra för känner redan sådan skillnad.

Tanken är att när ångesten slår till med hjärtklappningar och samma kroppsliga känslor som när man är exalterad så skall man hoppa in i en tanke var man är exalterad och lycklig. Det betyder att känslan i kroppen är egentligen den samma men man kopplar om känslorna kring hur det känns i kroppen. Det blir ju annars så att direkt jag blir stressad, pulsen höjs eller hjärtat klappar så reagerar mina känslor med att det är ångest på gång och et är detta jag vill koppla om. I början måste man aktivt byta tanke men efter en tid börjar det gå mer av sig själv tycker jag. Det betyder också att man accepterar känslan i kroppen och inte försöker motarbeta den. Det är viktigt tror jag. Att bara försöka motarbeta den med t.ex. positiva tankar har jag upplevt att i stunden kan hjälpa men känslorna finns ännu kvar där under. Att acceptera känslan, koppla om och lära kroppen att det inte är något farligt och istället för att dyka in i en ångestbubbla hamnar man i en exalterad och positiv känsla.

Låter detta helt råddigt eller förstår ni alls hur jag menar? Nu är detta mina egna funderingar och jag har plockat ihop det jag upplevt fungerar bäst från olika kloka människor som är insatta i just ångest och känslor. Har ni några tips och vad har hjälpt er?

 

 

Hejdå till dagsömnen

Hon som slutat sova på dagen. Det kom väldigt plötsligt men naturligt och hon känns förvånansvärt redo. Tror jag är mindre redo för det men såklart vi gör det som passar henne bäst. Det har varit en fin stund efter lunch på dagarna när jag och Alma haft lite tumistid men nu får vi hitta lite nya rutiner och jag skall försöka ha en stund efter lunch där vi alla ligger och vilar lite, läser böcker och har en mysig och lugn stund tillsammans.

Annars rullar våra vardagsrutiner på bra och flickorna stortrivs med att få vara med mommo de dagar jag jobbar dagtid. Dom bakar, ritar, målar, är ute, lagar mat, läser och leker. Det är häftigt att se hur nära dom kommit sin mommo och den lyckan betyder mycket för mig, att dom har sin mommo så närvarande i vardagen. Det är också en lättnad för mig att få stöd i vardagen av mamma, hennes lugn med barnen ger mig också energi och jag är så tacksam att ha henne här i Österbotten.

Våra nattningar och morgnar har dessutom blivit smidigare sedan Thea slutade sova dagsömn. Nätterna känns också bättre nu efter förkylningarna. Det är spännande att då man äntligen känner att nu har vi äntligen börja sova bättre igen och så slår en förkylning till eller något annat som rubbar rutinerna och man står på ruta ett igen. Ändå tycker jag det går snabbare ju äldre dom blir att fånga tag i rutinerna igen och det ger en lättnad åt mig kan jag lova.

Månaderna före Thea föddes hade vi just kommit in i så bra sovrutiner och Alma sov äntligen hela nätter och nu börjar Thea närma sig den åldern Alma var då hon blev storasyster så jag känner ett hopp om att det bara blir bättre och mer sömn för oss alla. Det är också häftigt att tänka tillbaka på tiden då Alma blev storasyster och jag minns hur vi då tyckte hon var så stor redan, allt fokus hade varit på henne och på allt hon lärde sig och det kändes verkligen som hon inte var någon bebis mer. Däremot kan jag nu se på Thea och tänka att var Alma sådär liten då hon föddes?!?! Jag slås också av tacksamheten och modet vi hade som vågade bli en familj på fyra så snabbt. Det var absolut inget som jag tog för givet men samtidigt kändes det så självklart när jag väl blev gravid andra gången. Tänk att dom kommer ha varandra genom livet och ibland känns det nästan som vi har tvillingar här hemma, det är häftigt. Hand i hand genom livet, den finaste gåvan jag någonsin kan ge dem känns det som.

När slutade era barn sova dagsömn? Alma slutade sova på dagen då Thea föddes eller det var då det började och hon kunde sova ibland och ibland inte men där vid två år så slutade hon helt. Thea är nu ett år och nio månader, enligt mig borde hon nog sova på dagen några månader till men samtidigt vill jag följa hennes rytm och vi får se helt enkelt. Kanske det kommer en period då hon behöver det igen men för tillfället tar vi en daglig läs och mysstund istället mitt på dagen. I bilen somnar dom båda däremot om det är eftermiddag och vi har varit iväg och haft program och skall köra hem.

Min ångest och appen Headspace

Okej, nu skall jag våga. Våga skriva om min ångest. Något jag kan prata om med mina allra närmaste men att skriva om det mer öppet har jag insett att varit svårt. Många inlägg som blivit opublicerade och min rädsla har vunnit över viljan att dela med mig.

Jag har alltid varit en människa med känslorna nära till hands, känslig för omvärlden och tagit in det mesta som kanske inte alla ens lägger märke till. Jag har lätt för att känna mig dålig, otillräcklig och känner ofta att jag är i vägen eller står som ett onödigt hinder. Medan jag skriver detta känner jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken för det är så sorgligt. Samtidigt som det är ärligt och jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor.

Ändå är det svårt att sätta fingret på när min ångest började. Jag har minnen från då jag var liten och kände just känslorna som jag beskrev ovan men den riktiga känslan av att inte få luft, känna trycket över bröstet och rädslan för att dö, mina första minnen med just de känslorna är från då jag var 9-10 år gammal. Jag kan ännu känna hur det kändes och hur jag låg på min matta i mitt rum hos mamma. Mamma och pappa hade just separerat och trots all deras kärlek omtanke och mammas förtvivlade upprepande ord om att jag får känna sorg, vara arg och allt hon sa, trots det så kom min ångest. När jag tänker tillbaka på den tiden och också ser hur min älskade mamma så kämpade med att nå in till mig och gjorde allt så rätt hon bara kunde för att jag inte skulle börja må dåligt och ändå började min ångest. Det ger mig en lättnad på något sätt. Mina föräldrars separation som var så fin en separation kan vara, dom var vänner och ja, svårt att förklara men allt verkade så bra som det kunde. Det gör det väldigt tydligt för mig hur vi alla är så olika och vi är alla så olika känsliga. Jag tror inte det hade funnits något som mina föräldrar hade kunnat göra för att hindra att min ångest växte just den tiden. Det ända jag vet är att lilla Rebecka kände ett ansvar över allt som skedde, trots att ingen satt det ansvaret på mig.

Just känslan av att alltid vara alla till lags, göra sitt yttersta, ta hand om alla andra, inte orsaka problem och i mitt fall önskade jag ofta jag bara kunde få vara osynlig. Det kom dock senare i högstadiet. Min ångest fortsatte men kontrollerade nog inte mitt liv, jag trodde det var astma men inser ju nu efter att det mer handlade om panikattacker i mindre skala för astma medicinen hjälpte ju absolut inte.

Så kom tonåren och ångesten som fanns inom mig började få sällskap av ett självhat. Min kropp blev min fiende och här igen finns det inget mina föräldrar kunde gjort annorlunda. Det har aldrig varit en diskussion om dieter, viktnedgång eller mat i negativ bemärkelse, vi hade aldrig ens haft en våg hemma. Men min känsla av att aldrig duga eller räcka till i kombination med att samhället hade en syn på hur tjejer skulle se ut och jag kände inte igen mig i den bilden. Kroppen som förändrades och jag var absolut inte med på det som skedde. Min ångest växte och jag blev nedstämd. Allt dalade neråt och inget var roligt. Denna period i mitt liv känns ännu jobbig att prata om för jag kände oerhörd skam över mig själv och hur jag inte kunde kontrollera mig själv. Det kändes som jag försökte vara bäst i skolan men sedan allt annat klarade jag inte av. Mina försök att äta lite och i mina ögon bli smal misslyckades, jag fick ångest och åt desto mer. Min vikt gick upp och kommentarer som sårade mig djupt började rulla in. Lite som små pikar eller skämt men jag gick sönder inombords. Här ville jag bara försvinna, bli osynlig och helst av allt satt jag längst bak i klassen och satt på ett speciellt sätt så inte mina lår skulle se så breda ut för jag tyckte jag var det fulaste som fanns. Det skär i mitt hjärta hur jag kunde tänka och känna så men där och då var de det enda jag kunde. Jag var fast i en spiral med ångest, självhat, rädslor, otillräcklighet och förtvivlan.

Sedan växte ätstörningen sig större och det gick från att jag åt i min ångest till att jag började hantera ångesten med att inte äta. Hela ätstörningsresan fanns ångesten som en tvilling till anorexi spöket och gjorde sig ofta till känna. Panikattacker, tårar, rädslor och total hopplöshet.

När jag sedan lyckades ta mig ur ätstörningen helt och blev frisk och fri så trodde jag på något sätt att ångesten också åkt på köpet. Till en början var det nog så för jag levde på ett lyckorus av att äntligen leva. Under min period som sjukast i anorexin hade jag aldrig oroat mig över att jag kunde verkligen dö om jag inte åt. Det fanns inte på min karta och min sjukdomsinsikt var väldigt icke existerande.

Efter en tid i lyckoruset så slog ångesten tillbaka med ett ordentligt slag i magen. Plötsligt kom en dödsångest som ville styra mig och hela mitt liv. Det kom ibland och korta stunder och jag hanterade det rätt bra. Efter att jag blev mamma och den sömnbrist vi haft med två barn som sovit dåligt och ja, tröttheten. Tröttheten har triggat min ångest tusen gånger. I stunder där man är så trött så allt handlar om att bara orka med dagen och vara positiv, så finns inte styrkan att hantera ångesten när den kommer. Jag vet exakt vad som triggar den och jag vet också när jag är som svagast att hantera den.

Hittills har jag inte orkat ta itu med att en gång för alla få bort ångesten eller ja, ångest kommer ju alltid vara en känsla som existerar men snarare hur jag en gång för alla skall lära mig att inte låta den ta över mig och låta rädslan styra. För det är ju rädsla, åtminstone för mig, som styr och triggar och förstorar ångesten. För en tid sedan bestämde jag dock att NU, nu är det nog och nu skall jag ge det till mig själv. Jag har läst, lyssnat och sett på klipp kring just detta och jag tror jag hittat ett sätt som fungerar för mig helt fenomenalt. Eftersom min resa att bli fri från ångesten i mitt liv och ta makten över mig själv och mitt liv igen (för ja, ångesten kan ta över makten av ens liv i stunden) så känns det skrämmande att skriva om detta nu. Det är lättare att berätta när man väl tagit sig ur något men jag vill våga. Vågar jag så kanske någon där ute också vågar påbörja samma resa och jag vet och känner av hela mitt hjärta, precis som med ätstörningen, att det går att bli fri från ångest och det går att lära sig hantera rädslorna så dom ej tar över och styr ens liv.

Jag skall nog framöver dela mina tips som jag tagit till mig om hur man kan göra för att slippa leva med ångesten men en sak som jag redan måste rekommendera er alla att göra om ni inte redan har gjort det är att ladda ner appen Headspace! Nu. Även om du inte ens känner ångest så är den fenomenal. Meditation på ett lätt och väldigt okomplicerat vis. Någon av er som har tankar och erfarenheter kring ångest eller just denna app?

Hur går det med vloggarna och Yle projektet?

Jag nämnde ju för en tid sedan att jag är med i ett projekt tillsammans med Yle. Ett projekt som gått ut på att jag och fyra andra unga finlandssvenska kvinnor har vloggat vår vardag under de senaste månaderna. Nu börjar vi nå slutet på projektet eller för vår del i alla fall. Jag har några vloggar jag skall skicka in ännu till Michaela som är projektledare och sedan kommer hon och ett kamerateam hem till oss alla i tur och ordning och skapar lite material som skall klippas in i serien som komplement till våra vloggar och även lite intervjuer.

Hur har det varit att vlogga på detta sättet då? Absolut inte lätt, inte så lätt jag hade tänkt det skulle vara. Det har också varit en så lång process att som jag sagt till Michaela också flera gånger att jag minns knappt vad jag allt spelat in och pratat om mer. Det har varit känslor som gått hit och dit och stundvis har det varit lätt medan stundvis har det känts som att inget jag har att säga eller dela med mig av är intressant. Jag har fokuserat mest på vardagen som mamma och hur det var att bli mamma så ung som jag faktiskt blev, mitt val att hoppa av studierna och satsa på mitt företag och även min historia med ätstörningen.

Med andra ord har det varit en enorm lärdom för mig på många sätt och jag har fått kämpa mycket med att våga och även försöka skita i tankarna om vad andra skall tänka och tycka, om jag är tråkig eller bara ointressant. Det är minsann inte lätt men just för att jag vill bli bättre på detta så vågade jag ta mig ann detta projektet. Det känns också otroligt tryggt att ha Michaela som projektledare och att jag känner ett stort förtroende för henne.

Nu har deras arbete att dragit igång och allt skall klippas ihop till en serie i några delar som kommer gå att ses sedan på webben. Det känns som detta varit ett viktigt projekt att få vara med i och jag ser så fram emot att se vad dom andra flickorna vloggat. Ser också fram emot att få ses hela gänget igen i vår när vi skall få kolla igenom serien före den publiceras.

Det mesta har jag filmat hemma och dels för att jag är mest hemma. nu har jag ju börjat jobba med företaget men då jag inte gör det är jag ju ännu hemma, hemma med flickorna och ja, veckans höjdpunkt sådär annars kan vara att få åka och storhandla. Det är väl något jag lite fått kämpa med just för att känna att det är okej, det är mitt liv just nu och hoppas det jag kan dela ger någon något värdefullt. Mitt liv här och nu.