Att skriva blogginlägg i tankarna

En ekvation som varken går ihop eller stämmer, mitt bloggande. Jag ”skriver” nämligen otaliga inlägg i mins tankar. Ofta när jag kör bil ensam, lyssnar på bra musik och får ide till något. Då ser jag framför mig hur inlägget ser ut med rubrik, bilder och text. Sedan då jag skulle ha möjlighet att öppna datorn och logga in här sent på kvällarna så har inspirationen försvunnit för känns som jag redan skrivit inlägget. Låter kanske helt konstigt men ibland kan jag gå in på min blogg och fundera varför inlägget inte finns publicerat och inser sedan att jag nog inte kommit längre än att ”tanke-skriva” det. Inte lätt detta.

Så nu blir min nya utmaning att försöka skriva mina inlägg på riktigt istället för att vara en tanke-bloggare. Livet just nu innehåller så mycket jag vill skriva om. De senaste dagarna har något i mitt sätt att se på livet ändra eller snarare hittat tillbaka till hur jag var före första året som mamma då vardagen var i princip fri från sömn och har nu senare insett hur mycket spår de satte i mig och hur det fick mig att ändra på så mycket som är jag men där och då nödvändigt för att orka och på något sätt en överlevnadsinstinkt tror jag.

Känner en tacksamhet utan dess like ikväll. Idag har vi fått vara med på Almas första julfest, det kändes stort. Första julfesten som jag fått vara mamman, mamman som sitter i publiken och blir tårögd av att se sin dotter i luciaklänning och ljus i håret. Det var så fint. Plötsligt är jag den mamman men det är jag med stolthet och tacksamhet. Känner också en sådan lugn känsla trots få dagar till julen. Ingen stress alls faktiskt. Flickorna skall få varsin julklapp och den klickade jag hem igår. Sedan får dom lite små saker som nissen hämtar ibland men det kan vara en liten skål med russin, mandariner eller så något lite större som dom verkligen behöver och jag ändå skulle behöva köpa eller fixa. Hur gör ni med julklappar till era barn, nära och kära?

 

Lillajul & sociala medier

Första advent och igår var det lillajul. En lillajul som inte blev alls som först var planerat. Tanken var att vi skulle till Ekenäs men det blev alltså en lillajul hemma i Maxmo. Brukar sällan påverkas negativt av att skrolla på Instagram men detta veckoslut har jag bara kännt mig som en dålig och misslyckad mamma som haft för lite energi och allt jag planerat har liksom gått upp och ner. Någon som känner igen sig? Bästa i såna stunder är att skriva eller prata med en vän som förstår, logga ut från sociala medier och umgås med familjen. Det har jag gjort och efter en bra natts sömn känns allt mycket bättre igen. Igår kväll blev det ändå pysslat ihop en liten Nissedörr till flickornas lycka. Den blev ju inte som alla perfekta dörrar jag sett på sociala medier men det blev bra ändå, flickorna var lyckliga när dom i morse såg att en liten Nisse flyttat in. Viktigast av allt.

Känns också skönt på ett sätt att när man hamnar i cirklar där man bara känner sig som världens sämsta mamma och inget blir som man hade planerat, att då verkligen göra något som vänder på detta. I mitt fall att inte kolla på sociala medier och prata med en vän som förstår. Att ha vänner som bara lyssnar, peppar och ja, förstår känslan. Det är det bästa som finns. Vet ärligt inte vad jag hade gjort utan mina vänner?!

Samtidigt är jag glad att det är ytterst sällan som jag känner någon stress från sociala medier. I regel älskar jag att inspireras och jag jämför sällan eller känner mig i vardagen dålig just av att se någon annans bild. Vet ju själv att verkligheten har många skepnader och man vill dela det som är positivt, peppande, vackert och lite vardagslycka. Det är också det jag inspireras av i vardagen. Att livet sedan inte i alla stunder är som en Instagram bild det är något jag insett jag själv bär ett ansvar att förstå och också lära mig att automatiskt tänka på i vardagen och i det informationsflöde vi lever i. Något jag verkligen vill lära mina flickor. Det gör livet så mycket lättare om ni frågar mig.

Hur påverkas du av sociala medier?

Vinn ett magiskt julpaket med produkter från Dermosil

– Inlägget är i samarbete med Dermosil.fi

Just nu har vi en tävling på min min och Carros podcasts Instagram @alltvimastetalaom i samarbete med Dermosil. En helt magisk tävling där ni nu kan vinna ett stort julpaket med produkter till ett värde av ca. 200€. Produkter som du kan ge i gåva eller njuta av själv i juletider. För att delta i tävlingen klicka in er på vår Instagram där ni kan läsa tävlingsreglerna.

Hos Dermosil är julen i full gång och webbshoppen är fylld till bredden med härliga julklappar för alla! Produkter som skämmer bort hud och hår, vacker makeup och massa underbara dofter.

En av mina favoriter från julprodukterna måste nog vara adventskalendern. Första året jag har en kalender som denna och hur spännande att varje dag i december få öppna en ny lucka med en liten present. Har du förresten lyssnat på veckans avsnitt av podden?

Vi talar mer om missfall

Allt vi måste tala om görs i samarbete med Mumin Baby blöjor & denna vecka även Dermosil.fi 

I veckans avsnitt av min och Carros podcast Allt vi måste tala om tar vi upp missfall. Ett ämne som vi redan från start känt att vi vill göra ett avsnitt om men eftersom vi inte själv har egna erfarenheter av just missfall så kändes det viktigt att vi skulle ha med oss en gäst i avsnittet som varit med om det och vi hade lyckan att få åka till Petsmo och spela in avsnittet med Theresia Lundvik. I avsnittet diskuterar vi allmänt om missfall men också om missfallsrädsla och så berättar Theresia om sina upplevelser.

Julfunderingar en söndag kväll

Söndag kväll. Jag har suttit framför datorn sedan flickorna somnade vid halv åtta och fixat med podden, bilder och en film till veckans avsnitt som är ett samarbete med Mumin Baby som vanligt men även Dermosil. Veckoslutet gick alldeles för snabbt än en gång och skulle bara vilja ha fredag i morgon igen för att få spendera tid tillsammans hela familjen.

Idag hoppade vi i bilen och körde till Vasa och gick i stan på julöppning, var på cafe och lekte i parken. Ikväll fick julgranen komma fram och nu står den pyntad i vardagsrummet och sprider vardagslycka. Dom som känner mig vet att jag ÄLSKAR julen. Mest stämningen, känslan och bara alla tända ljus. Stressen kring både maten, paketen och liknande det känns inte alls viktigt. Det som känns viktigast är att vi ger flickorna en lugn jul hemma, enstaka paket som de verkligen behöver, god mat, dans och glädje. För två år sedan blev Alma sjuk dagen före jul och våra julplaner för det året fick ställas in men den julen blev så fin ändå. Trots att hon hade hög feber från och till så var vi tillsammans, min mamma var hos oss och vi åt den mat vi hade hemma, drack glögg, vilade, såg på filmer och tog vara på stunden tillsammans. Det var julen då jag var gravid med Thea och det är verkligen en speciell känsla att få vara gravid under julen, Samma sak kände jag med Alma i magen. Den julen gick jag faktiskt in i vecka 13 vid julen så det kändes extra speciellt och vi hade vårt ultraljud i mellandagarna. Tiden alltså, sitter här och blir så varm i hjärtat. Så tacksam.

Men för att inte snöa in allt för mycket i julfunderingar så skall jag nu stänga datorn, hoppa i säng och lyssna på en bra podd, ikväll blir det Framgångspodden. Bästa podden som jag följt nästan sedan start. Har ni inte lyssnat, lyssna!

Flickornas mommo

Ikväll har jag känt en enorm tacksamhet. Tacksamhet över mina flickor och mina flickors mommo, min mamma. Som jag nog skrivit under flera tillfällen så är jag en människa som ofta stannar upp i vardagen och kan få riktiga rus av tacksamhet. Under senaste åren då jag varit otroligt trött periodvis så har stunderna blivit extra värdefulla och som mina stunder att ladda ny energi, motivation och kärlek. Ikväll var en sådan stund. Vi hade suttit i soffan med flickorna och lyssnat på min mamma som var med i Radio Vega i ett program om psykisk ohälsa och hur det är att vara anhörig. En lugn nattning och efter att Alma somnat så somnade Thea i min famn efter en stund.

Tacksamheten i att stunder som denna kväll ger mig så mycket styrka. Jag är så tacksam också över den tid som min mamma ger mina flickor. Hennes närvaro med dem betyder så otroligt mycket. Relationen mellan mig och mamma har också vuxit så mycket sedan jag blev mamma. Det är en ny fas i livet och då jag blev gravid med Alma och mamma bodde i södra Finland hade jag inte en tanke på att vi skulle få ha henne så nära i vår vardag och att hon valt att spendera tid i Österbotten och ta vara på stunderna med oss är så fint. Att vi har någon som kan avlasta i vardagen men också att hon finns här vid högtider och firar med oss. Flickorna har en så fin och nära relation med sin mommo och det är en av de finaste gåvorna.

Inser nu att det blir ett till tacksamhetsinlägg men så får det vara. Känns så roligt att vara tillbaka på min blogg igen och vi har stora planer för hur hemsidan och bloggen skall förnyas i juletid och mycket nytt som väntar. Men nu skall jag sova. Gäller att passa på medan det är tyst och lugnt i huset, men först en podd. Min kvällsrutin.

Mens och avslag

Allt vi måste tala om görs i samarbete med Mumin Baby blöjor & denna vecka även Lunette

Veckans avsnitt av podden är ett avsnitt som jag är så glad vi spelade in. Ett avsnitt om mens och avslag helt enkelt. Ämnen som vi verkligen tycker man måste börja tala mer om. Är det ens någon som talar om avslag? Tror inte det. Därför kändes det väldigt befriande att ha denna diskussion med Carro under vår inspelning. En diskussion som kändes rolig och peppig på något vis.

Att vi dessutom har med Lunette som sponsor i avsnittet känns extra roligt. Vi diskuterar menskoppen och Carro delar med sig av sina erfarenheter och jag antar mig utmaningen att ge menskoppen en chans och jag kommer återkomma om någon månad när jag hunnit testa menskoppen en längre tid. Använder du menskopp?

Just nu har vi dessutom en tävling på vår instagram var du kan vinna en menskopp från Lunette. Klicka HÄR för att komma till tävlingen.

Att känna sig helt tillräcklig

Idag kändes de som en seger att komma ut i vintersolen och leka. Vissa dagar känns det som allt bara går fel och man skulle bara vilja lägga sig och sova tills nästa morgon. Men frisk luft gjorde susen och dagen blev mycket bättre. Jim har vi på jobbresa och lyckan när flickornas mommo svängde in med bilen på gården efter lunch var stor. Tror jag var lika lättad som flickorna, vad skulle vi göra utan dig mommo Micka?

Igår när vi körde till Vörå för att föra Alma till dagklubben så kände jag en av de där stunderna, en lättnad och lycka i samma känsla. Solen lyste och frosten gnistrade. Flickorna satt och sjöng med i julsångerna som vi lyssnade på och där i stunden kände jag mig helt tillräcklig.

Det är just känslan av att inte räcka till och det spelar egentligen ingen roll om jag har mycket annat än att ”bara” vara hemma med flickorna utan det är snarare känslan. Känslan som blir så fysisk och verklig när man känner sig dålig och just otillräcklig. Stunderna när allt är just som igår har blivit så mycket fler sedan jag aktivt började fundera kring detta och också att jag verkligen inte orkar känna så mer och jag är inte den mamman jag vill vara heller.

Just nu sover Thea, jag klipper klart morgondagens poddavsnitt som kommer handla om mens och avslag. Tror vi skall laga mellis och sedan anta oss utmaningen att klä på oss alla vinterkläder och ta en promenad till stranden så länge solen lyser. Känns som att de börjat skymma redan före klockan tre senaste dagarna. Nu är det verkligen tid för all julbelysning känner jag och igår lade vi upp första julstjärnan i fönstret.

 

Att vara barnet i en skilsmässa

Allt vi måste tala om görs i samarbete med Mumin Baby blöjor & denna vecka även Leikkikauppa.fi

Veckans avsnitt av podden (Allt vi måste tala om talar vi om) skilsmässa. Hur det är att vara barn när ens föräldrar skiljer sig och hur man som barn upplever allt. Mina föräldrar skilde sig då jag var nio år och trots det gått många år sedan dess är skilsmässan något som för alltid lämnat mycket spår inom mig. Idag har jag kommit en lång bit på väg i att våga prata om allt, acceptera det som varit för att förlåta det som gjort mig besviken och ledsen som barn och på så sätt gå vidare och ta med mig lärdomarna från alltihopa.

Det kändes oerhört viktigt för mig att vi skulle göra ett avsnitt om skilsmässa och även viktigt att ta upp hur det är från barnets perspektiv. När min kära vän Hannah ställde upp som gäst kändes det också extra viktigt att vi skulle göra detta avsnitt. Jag och Hannah har pratat otroligt mycket om våra upplevelser och känslor och jag  är helt säker på att det är många där ute som känner igen sig men kanske inte vågat prata eller inte har någon som förstår.

Beskrivningen för avsnittet: Vi satte oss ner och talade om skilsmässa ur barnets perspektiv, med två skilsmässobarn närvarande. Rebecka och Hannah var båda små när deras föräldrar skilde sig. Trots att de är vuxna idag märks det tydligt hur de ännu idag påverkas av deras föräldrars skilsmässa som hände när de var små.

Vi talar om alla de känslor som kom med skilsmässan, hur många av de känslorna var allt för stora för ett litet barn att bära. Om hur de aldrig känt att de vågat eller fått uttala sig om hur jobbigt det varit med skilsmässan, för det var mamma och pappas skilsmässa, inte deras. Och det är ju något många föräldrar glömmer bort – barnet sitter ju där mittemellan utan möjlighet att påverka trots att de så gärna skulle vilja.

Vi talar om om skuldkänslorna de kände mot sina föräldrar, att inte göra någon ledsen och besviken. Förtvivlan inför varje söndag när de skulle byta vecka och hur de alltid känt att de behövt parera mellan mamma och pappa och hålla alla så nöjda som möjligt och tynga undan sina egna känslor.

Vi talar också om rädslan både Rebecka och Hanna känner kring skilsmässa nu i vuxen ålder, hur rädslan av att bli lämnad påverkar dem i alla deras relationer ännu idag.

Dagens tacksamhet

Farsdagen till ära vill jag skriva några rader om två fantastiska pappor. Mina flickors pappa och min egen pappa, flickornas moffa. Dessa två, så olika men ändå väldigt lika på många sätt.

Min pappa. Han har alltid varit otroligt viktig för mig, vi har under årens gång haft många svårare perioder där det inte alltid varit så lätt. Mina föräldrars skiljsmässa och min ätstörning, tider i livet som utmanat oss men också tider som förstärkt relationen oerhört. Jag har alltid sett min pappa som orädd, socialt begåvad, uppfinningsrik, framåtsträvande och stöttande. TACK pappa för att du är en så viktig del av mitt och min familjs liv.

Mina flickors pappa, min bästa vän och blivande man. Vad hade jag gjort utan dig? Du är klippan i mitt liv som alltid står stadigt vid min sida när än jag behöver dig. Du är en alldeles fantastisk pappa och våra barn kunde inte fått en bättre pappa. De är en alldeles speciell känsla av trygghet och att vara älskad som du ger mig varenda dag. Vi är så galet lika i så mycket och för oss har det nog varit en fördel. Jag är så tacksam att det är just dig jag träffade och att det är just du som är pappan till mina barn.

Måste avsluta inlägget med denna bild. Låt oss säga som så, ibland funderar jag om min far hellre ringer och pratar med Jim om sina projekt haha och svarar jag ej direkt är det i alla fall säkert att han ringer upp Jim minuten efter det. Det är något jag är så tacksam över, glädjen och respekten jag upplever att ni också fått genom att lära känna varandra. Min far och mina barns far. TACK för att ni finns.