Pappa och Karin

Förra lördagen gifte sig min pappa med sin Karin. Vi var de allra närmaste som fick ta del av vigseln och fira deras kärlek med god mat, tal, lyckotårar och prinsesstårta efteråt. En lyckans dag på så många sätt och vet inte när jag upplevt en sådan känslostorm senast. Det var stort för mig att få vara med om och speciellt att få se min pappa så lycklig och på något sätt så känns det och har ända från första stund känts så självklart och bara RÄTT. Pappa och Karin, det är helt enkelt så det skall vara. Här ovanför ser ni två bilder från vigseln och jag hade lyckan att dokumentera dagen så bara jag redigerat alla bilder och pappa och Karin fått dem så skall ni få se många fler bilder.<3

Att våga

Jag har funderat mycket på det här med att våga på senaste tiden. Att våga följa magkänslan och satsa fullt ut på det man drömmer om och de som bara känns rätt helt enkelt. Har också än en gång kommit fram till at man behöver verkligen inte veta exakt hur vägen till målet eller drömmen kommer se ut. Viktigaste är att man vet vart man vill komma. För mig är det i alla fall oerhört viktigt. Målet. Målet som kanske sedan inte behöver vara ett slutmål men det är ändå en vägvisare man har och ett mål där och då att sträva efter och se framför sig.

Har också börjat förstå att vi nog alla är så olika i just detta med att våga göra det man allra helt bara vill göra men just för att vägen inte är färdig så tar rädslan eller osäkerheten och vinner över det andra. Som min pappa sa så fint här för någon dag sedan att ”du är nog lite smågalen som tar dig ann projekt som dessa”. Det var inte exakt de orden han använde men det var den innebörden och jag kan bara instämma att Jaaa, nog måste man var lite smågalen och modig för att våga satsa på något man inte har någon aning om hur man skall göra eller om det kommer gå bra. Podden är då vad han syftade på. Det är ett bra exempel. Jag hade ingen aning om hur man klipper en podd, hur man använder en mick och hur man ja, hur man gör en podd helt enkelt. Sedan att just jag och Carro tog oss ann detta är i sig häftigt för vi kände ju inte varandra när vi började spela in. Idag är hon en god vän som redan betyder mycket för mig. Så glad vi vågade och så glad vi verkligen tog oss ann detta projektet, vår podd! Känslan att klicka sig in på Acast och se sin egen podd, det är ännu en dröm som går i uppfyllelse och känns alldeles galet härligt och jag är verkligen stolt över oss! Detta är bara början!

2. Snack om graviditet och förlossning

Allt vi måste tala om görs i samarbete med Muumin Baby blöjor –

Idag är det äntligen dags för andra avsnittet av min och Carros podd Allt vi måste tala om. I dagens avsnitt, som består av del 1 där vi snackar graviditet och del 2 där vi går in på hur våra förlossningar varit.

Carro berättar om hur det var under hennes första graviditet då hon hade hyperemesis gravidarum, jag delar med mig om mina rädslor som jag kände inför missfall och hur jag under min andra graviditet hade blödningar ända till vecka 17. Det är mycket känslor, tankar och upplevelser som vi tar upp och det är verkligen något så magiskt med dessa ämnen för alla upplever vi det så olika och allt kan även vara så totalt annorlunda mellan två graviditeter fast vissa saker påminner mycket.


I andra delen tar vi upp våra upplevelser kring förlossningarna vi varit me dom. Även där, fyra olika förlossningar som vi delar öppenhjärtat med oss om. Det finns oändligt att diskutera om när det kommer till just graviditet och förlossning och jag hoppas att dessa avsnitt kommer öppna upp för just flera sådana diskussioner. Att också påminna som hur viktigt det är att alla skall få ha sin egen historia som får berättas och som är lika värdefull som alla andras. För det är ju just det som är så fantastiskt, hur vi kan uppleva förlossningen på så många olika sätt och hur det kan påverkas av så små detaljer. Det jag ofta tänker på är också att allas historia och upplevelse borde få ta plats. oberoende om det varit en till pappers ”normal” förlossning så kan upplevelsen varit något helt annat. Det var lite så jag kände efter min första förlossning men efter att ha fått träffa barnmorskan, gå igenom allt och prata så kände jag mig tusen kilo lättare och min upplevelse som jag bar med mig var något helt annat och så oändligt positivt.

Hoppas ni gillade detta dubbelavsnitt och kommentera gärna era tankar kring ämnet här under detta inlägg, på Carros blogg eller på vår Instagram @alltvimastetalaom. Nästa vecka kommer vi ha vår första gäst, min vän Hannah , som delar med sig av deras resa till att bli en familj.

Christine och Daniel

?I måndags åkte jag iväg för att träffa Christine och Daniel inför deras bröllop som jag har lyckan att få föreviga om några veckor. Vi gjorde en liten provfotografering, pratade och såg ut fina ställen inför deras bröllopsporträtt. Det känns så viktigt att ses med brudparen jag skall fotografera, det ger en trygghet för både dem och mig inför den stora dagen som ändå är tillräckligt fylld med spänning och nervositet. Att jag vet vad de tänker och uppskattar gör det så oerhört mycket lättare när jag skall fotografera och föreviga alla de stora och små ögonblicken under deras dag.


?

1. Presentationen och mammahetsen

Allt vi måste tala om görs i samarbete med Muumin Baby blöjor –

Äntligen är det dags för första avsnittet av min och Carros podd Allt vi måste tala om. Vi har jobbat så med denna podd och läntat efter att få dela med oss av alla avsnitt med er. Detta skall bli en så spännande resa och jag hoppas så innerligt ni kommer gillar vår podd!

I första avsnittet Presentationen och mammahetsen så berättar vi lite om vem vi är och vad vår tanke med podden är. Vi nuddar även vid flera ämnen som berör oss, t.ex. mammahetsen på sociala medier.

Kommentera gärna vad ni tyckte om det första avsnittet och vi ser redan fram emot att få publicera det andra avsnittet om en vecka!

Supermom

Senaste månaderna har jag varje morgon och kväll ställt mig framför spegeln och sagt till mig själv, Vad du är vacker finaste Rebecka! Dumildetid så det var svårt i början, efter två graviditeter och förlossningar har ju kroppen ändrat och konstigt skulle det vara annars men stundvis ändå tungt. Att på något sätt inte känna igen den man en gång var eller den man en gång kände sig som. Tröttheten, hormonerna och bara en helt ny livssituation.

Men efter några månader så har något hänt. Jag behöver inte påminna mig om att säga de positiva orden i spegeln till mig själv och jag tror äntligen på det jag säger, oftast. Jag är oändligt tacksam över livet, över min kropp som gett livet åt mina döttrar och som kämpat sig genom allt från anorexin till graviditeter.

Magen kanske aldrig kommer bli lika platt som den en gång var men seriöst, vem bryr sig!?! Jag känner mig inombords som en supermom som klarat av två graviditeter tätt inpå varandra och två förlossningar som varit som tio maraton på en och samma gång. Min kropp har gett mina döttrar mat de första året av deras liv och samtidigt har den orkat med en enorm sömnbrist som inte varit lätt kan jag erkänna.

Jag utmanar verkligen er alla att börja och sluta er dag med att se er själv i spegeln och säg hur fin och fantastisk du är. Som jag så kanske du inte kommer tro på det till en början och det känns fånigt och till och med skrattretande. Men med tiden, med tiden kommer du börja tro på dina ord till dig själv och det kommer föra så gott för hela din syn på dig själv. Jag lovar!

Sommarens första bröllop

Här ser ni en liten senak peak från sommarens första bröllopsfotografering som jag hade i lördags. Ni anar inte hur pepp jag är inför alla sommarens bröllopsfotograferingar. Känns som att bröllopssäsongen kunde inte ha börjat bättre. Lycklig fotograf!

Sommarkvällar i maj

Sommarkvällar alltså. Vi har verkligen tagit vara på kvällarna efter att Jim slutat jobbet och det har blivit flera promenader till stranden. Vi har dessutom sedan en tid tillbaka en ny syskon vag. Så nöjda med den! Hade inte så stora förhoppningar men den har verkligen visat sig vara så otroligt bra, smidig, stabil och lättkörd! Priset på den är dessutom väldigt bra. Skall försöka skriva ihop lite tankar kring den i ett separat inlägg

Annars knallar dagarna och veckorna på. Jag och Carro har spelat in alla avsnitt nu inför första säsongen av vår podd Allt vi måste tala om. Nu återstår klippas och annat inför att vi äntligen om lite drygt två veckor släpper första avsnittet.

I lördags fotade jag även mitt första bröllop för i sommar. Magi och lycka i hela kroppen. Ser så fram emot sommarens alla bröllop. Att fotografera bröllop är verkligen något alldeles speciellt. Det kräver väldigt mycket av en som fotograf och i många fall rör det sig om en heldag med fotografering och allt från detaljbilder, porträtt, mingel, vigsel osv skall man fånga. Ändå så oslagbart att få dokumentera en sådan stor dag. Känner mig så tacksam att få göra det!

Känslosamt

Idag har varit en känslosam dag. Ett år sedan dagen då förlossningen med lillasyster satte igång ordentligt. Redan från morgonen hade jag en känsla i kroppen men behöll den inom mig för var alldeles överlycklig och pirrig i kroppen av känslan att snart, snart skulle vi få träffa henne. Vår andra dotter.

Min mamma kom till oss den torsdagen och under tiden Alma sov sin dagsömn masserade hon mina fötter på de zonterapi punkter vi ringt och kollat upp med min pappa som skulle vara bra för just att sätta fart på förlossningen (min pappa kan detta med zoonterapi). När A vaknat så gick vi iväg till min kära vän Line som hade flyttat och under denna promenad kände jag hur det började komma värkar. Sade inte så mycket mer kring det utan försökte hänga med och inombords välkomnade jag varje värk som kom med spänning.

Vi drack kaffe hos Line och när jag fick lägga mig ner i hennes soffa och märkte hur jag fick andas mig igenom vissa värkar så började nog även de inse att något var på gång. Men just den känslan. Den är oslagbar och var så mycket mer verklig andra gången. Att snart, snart skall vi få träffa vårt barn! Magi!

Vi traskade sedan hemåt och Jim kom hem från jobbet. Vi fixade middag, tortellini i tomatsås det minns jag. För att hålla igång värkarna åkte jag till Citymarket i Stenhaga och gick omkring där en bra stund. Tog värkarna bland hyllorna och handlade persilja (en galen craving jag hade sista tiden i graviditeten och första månaderna efter förlossningen).

När värkarna sedan började göra mera ont mellan eurovisionsbidragen i andra deltävlingen så ringde vi min mamma som kom tillbaka till oss för att vara med A. Första natten jag var borta från henne men det hade gått finfint som tur. Kring elva på kvällen gick vi till förlossningen, bara några hundra meter från oss. Den magiska känslan bara fortsätter. Vårnatten, lugnet och vi. Jag och Jim. Lillan i magen som påminde oss om att nu skulle hon snart anlända och vi som var världens bästa team.

Det blev en rätt så utdragen förlossning då hon först följande dag, fredagen den 13.5.2017 på eftermiddagen föddes och kom upp på mitt bröst. Värkar som hann avta och som inte ville bli starkare men efter att läkaren tog hål på hinnorna gick allt snabbt och lyckan för mig då jag slapp värkstimulerande droppet och krystningsskedet var något helt annat än än första gången. Jag var med, lugnet i rummet var så fint och hela situationen bara lämnade som en lyckobubbla för mig. Ont som bara den gjorde det ju men jag fixade det, vi fixade det ännu en gång. Och alla som känner mig vet att jag redan (typ direkt efter hon förlossningen) längtade efter att få göra det igen. Det i sig är magi enligt mig!

I morgon blir vår lilla Thea Ida Milea hela ett år och jag är så tacksam att jag får vara hennes mamma. Tacksam att få se henne och Alma växa upp, sida vid sida och att ge dem gåvan att att ha varandra. Har hunnit gråta flera gånger idag just för att det är så känslosamt. Det är det största i mitt liv. Familjen är mitt allt!<3

Sommardagar i Maj

Alldeles alldeles underbart med värmen som varit de senaste dagarna. Vi har verkligen tagit vara på solen och varit ute och lekt, grillat och njutit av att allt bara känn så mycket lättare när man kan öppna dörren och springa ut utan att behöva klä på yllekläder osv.

Mycket jobb med podden och klippas av alla avsnitt just nu. Mindre än en månad kvar nu tills ni kan lyssna på första avsnittet.

På lördag fyller vår minsting hela ett år och det känns så overkligt att hon redan funnits i vår familj så länge, samtidigt så känns det ju som vi alltid varit fyra. Den märkliga känslan alltså.

I morgon kommer pappa min, flickornas moffa, och det skall byggas ett litet förråd på gården medan han är här. Vi ser så fram emot att få honom upp till Österbotten då det var en tid sedan sist. Men i morgon så! Och extra fint att få ha moffa här då Thea fyller ett år.