Den känslomässiga bergochdalbanan

När känslorna pendlar av och ann. Ena stunden känns allt så lätt och rätt och nästa sekund känner jag mig självisk och bara vilsen. Känslorna kan med andra ord vara ett enda virrvarr när det kommer till att avsluta amningen. Det som gör mig ändå lugn i grund och botten är att jag är redo och märker även just nu att Thea inte bryr sig desto mer i amningen under dagarna och det är nattätandet som varit vårt problem. Precis som med Alma så verkar det vara så att vi måste avsluta amningen före hela nätter av sömn kan ens bli möjligt. Men det är ändå känslomässigt tungt.

På något sätt hade jag lättare förra gången då jag visste att vi ville börja försöka få ett syskon och kände så starkt att min kropp måste få fokusera helt på det och då blev det lättare med känslorna. Svårt att förklara. Känslor är svårt att ibland förklara och speciellt då de pendlar av och ann.

Under lördagen då jag var borta hela dagen på bröllopsfotografering så kom känslan av att nu är jag redo och det hade gått så bra hemma och Thea äter också mycket bättre mat då vi inte ammat så det bara infann sig känslan jag väntat på före jag har känt att vi skall ta itu med projekt sluta amma. Mina erfarenheter av försök att sluta talar så tydligt för att förstå då man känner sig redo så då går det, så har det varit för mig. Det har gått över förväntan senaste dagarna och nu är vi inne på fjärde dagen utan att amma. En gång på morgonen och en gång på kvällen har vi ännu ammat och skall ta bort även en av dem inom kort. Hela våren har detta funnits i mitt undermedvetna att inom kort är vår amningsresa för denna gång slut och det känns som en liten sorg, en sorg som är fylld av lycka och tacksamhet. Jag har också fått fundera en hel del kring mina två amningsresor då vi spelat in vår podd och även spelat in avsnitt kring just amning. Ni kommer kunna lyssna på de avsnittet (del 1 och del 2) och där tar vi upp så mycket mer än bara amning så hoppas ni vill lyssna på dem!

Igår när jag satt mig ner efter några tårar fallit av tacksamhet då vi ammat på morgonen så insåg jag en sak. Jag är tacksam att jag lärde känna Carro och hela denna resa med podden som vi gjort och gör. Carro har varit en så fin och trygg amningsförebild för mig trots att hon kom in i mitt liv nu under slutet av denna amningsresa. Hennes trygghet i amningen, lugnet och bara att få diskutera detta ämne har gett mig ett lugn. Ett lugn och trygghet i att min och Theas amning är bara vår. Det är något vi väljer att avsluta när vi känner och andras åsikter och förväntningar skall inte få påverka hur vi gör. För amningen är något mellan oss. Nu sitter jag här med tårar i ögonen men jag är bara ett känslovirrvarr nu. Tacksam och redo. Ser dock redan med lycka i kroppen fram emot att få amma ett tredje barn i framtiden. Min dröm att få bli trebarnsmamma en dag! <3

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om