En ärlig bild på en nybliven tvåbarnsmamma

Tror vår lilla Thea var tre dagar ung när bilden ovan togs. Det är en ärlig och väldigt kärleksfylld bild som betyder mycket för mig. En bild som jag troligen skulle beskurit om jag hade lagt upp den för en tid sedan, just för att den är så ärlig och sann. En mammakropp som är precis så fantastisk som den bara kan vara. Det är väldigt sällan man ser bilder på hur det verkligen är efter en graviditet och förlossning. På något omedvetet sätt tror jag att vi försöker hålla tillbaka och bara visa den bästa vinkeln och det kan vara att det hänger ihop med hur skör man är som nybliven mamma.

Efter första förlossningen tog det inte länge fören min kropp var tillbaka var den startade. Andra gången har resan varit annorlunda och mer långsam. Det finns säkert många orsaker och det är bara att acceptera att det är så kroppen fungerar.

Jag minns att när bilden togs hade vi dagen innan kommit hem från bb. Vi var mitt uppe i en flytt till vårt hus och livet hade tagit en ny vändning, vi var nu en familj på fyra! Jag vet inte egentligen vart jag vill komma med detta inlägg mer än att berätta för er som oroar er, känner att ni inte passar in bland alla fina bilder ni ser på nyblivna mammor osv. Verkligheten är olika för oss alla och jag har senaste tiden börjat bli så trött på alla perfekta bilder. Det skall få finnas dem och som jag nämnde, allas upplevelser är olika men samtidigt så var det mycket efter förlossningen som jag inte hade en aning om, hur kroppen mådde osv. Sådant som vi inte pratar om, som inte syns på sociala kanaler och som man känner sig så oerhört ensam med. Ibland har jag upplevt att som mamma nybliven mamma räknas det med att man skall klara det mesta och klaga skall man inte göra för man har ju fått den finaste gåvan av dem alla. Så är det ju men samtidigt så måste man få vara ärlig och be om hjälp, det har ju inget att göra med att man inte skulle vara tacksam över precis varenda liten del av livet. Kroppen förändras det förstår jag men där också, har man något som bekymrar en så måste det tas på allvar. Några av de saker som förvånade mig efter andra förlossningen var t.ex. eftervärkarna. Dumildetid, jag trodde jag skulle föda barn pånytt. Foglossningen som blev värre än före förlossningen och som jag fortfarande har kvar stundvis. Mitt hb som tog sig nio månader av järntabletter för att komma till en normal nivå igen. Sedan har amningen och det mesta vardagliga känts så mycket lättare andra gången för man är så inne i hur vardagen med en liten fungerar. Tvåbarnschocken kan jag nog inte säga att slog mig men däremot tröttheten och hur sömnlösa nätter månad efter månad har tärt. Det är något så magiskt ändå. Hur trött man än är och hur lite man än sover så skulle man ju göra det tusen gånger om. Att vara mamma är det finaste som finns, mitt livs uppgift, åtminstone den största. <3

Nu andra gången kände jag mig också mer säker i mig själv och i min mammaroll. Det var en enorm lättnad. Men även denna gång så kände jag ett oerhört starkt band till min dotter från första ögonblicket och hade svårt att ens lämna henne ifrån mig för att någon skulle hålla henne en stund. Denna känsla av nästan panik och ångest var ännu starkare första gången. Jag vågade inte riktigt stå på mig då och kände mig ofta dålig som mamma just för att jag bara ville ha henne nära mig. Oberoende hur man känner så är det rätt att känna så, ingen kan säga att du som mamma känner fel eller upplever saker på fel sätt. Ändå fast man vet det så är det där och då så himla svårt för man är så känslig. Alla hormoner som bara dansar disco inom en är inte att leka med och så många känslor som bara väller över en, speciellt på nätterna, och som åtminstone jag inte alls var beredd på. Förstår också att det är något man kanske inte kan förbereda sig för men jag tror ändå att pratar vi mer öppet om hur det verkligen är att vara gravid, föda barn och första tiden som förälder så kan det göra att det känns lättare. Tröskeln att våga säga hur det känns oavsett om det är glädje eller tårar tror jag blir mindre och det är så viktigt!

Sedan sömnen. Men börjar jag skriva om den så blir detta en novell. Återkommer till det ämnet känner jag.

Har ni funderingar och tankar eller egna erfarenheter kring detta?

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om