Jag har sagt upp min studieplats!

Äntligen vågar jag skriva och prata lite mer om det. Jag har samlat mod till mig och dumildetid detta har inte varit lätt. Hur kan det ens vara så svårt? Vi skall backa bandet några år eller rättare sagt tillbaka till då jag var bara fem år gammal och bestämde mig för att jag skulle bli sjukskötare. Jag ville hjälpa andra människor och jag hade mött sjukskötare som var så fina så där redan satte jag målet för min framtid. Åren gick om jag levde i planen att jag skulle bli just sjukskötare och jag tror alla runt mig rätt så snabbt började förstå att jag hade min plan på klart redan tidigt. Min dröm var att flytta till Sverige och jobba som sjukskötare. Hur gick det då?

Jag insjuknade i anorexin i högstadiet, försökte sedan då jag började tillfriskna söka in till närvårdare men slapp inte in. Något som sårade mig där och då oerhört mycket var att eftersom vi varit ärliga med varför jag låg efter i skolan och fick mitt avgångsbetyg efter min egen klass så ansåg de tydligen att min historia med ätstörningen var ett hinder för att få studera till närvårdare. Då blev det gymnasiet för mig. Jag började i Ekenäs men efter att mina vänner tagit studenten kände jag att jag ville bort och avsluta gymnasiet på annat sätt så det blev Vasa och aftis. Jag flyttade till Vasa i augusti 2013 och den hösten och våren efter det skrev jag studenten och läste flera kurser på egen hand SAMTIDIGT som jag började studera till sjukskötare på Novia via Öppna Yh. Jag gick i princip alla kurser som första årets sjukskötarstuderande förutom praktiken som man ej fick göra som Öppen Yh studerande. Efter att jag tog studenten sommaren 2014 så sökte jag in till sjukskötare och slapp in. Började mitt andra år som ”vanlig” studerande och det är här något hände. Det kändes inte rätt. Jag började kämpa emot min egen magkänsla och jag visste att det var inte som sjukskötare jag ville hjälpa andra människor men jag höll fasaden och intalade mig själv flera gånger varje dag att detta är vad jag måste göra för att ej göra folk runt mig besvikna. Jag är ofta en sådan tjej som gör det jag bestämt mig för och i denna situation var det verkligen till min nackdel. När jag sedan blev gravid hösten 2014 så var det som en enorm lättnad. En lättnad som inte varade så länge. Våren 2015 var ändå väldigt fin och min praktik på Fredrikakliniken i Jeppis fick mig att känna att det ändå kanske var rätt. Det var och är ju ätstörningspatienter jag vill hjälpa och där fick jag en känsla av att jag hittat rätt. Ändå kändes resten av sjukskötarstudierna så fel, så inte jag. Så kom sommaren och jag blev mammaledig. En mammaledighet som jag inte lät vara endast mammaledighet så länge. Min stress att hinna med alla i klassen och skriva slutarbetet mitt sådär vid sidan av allt började. Skulle jag inte ha skrivit om ätstörningar så hade jag nog inte fixat det. Just det ämnet är ju något jag brinner för så jag orkade och tyckte det var så viktigt och värdefullt att få fördjupa mig i det. När jag sedan påbörjade en marathon med praktik hösten 2016 så kände jag bara i hela mig nejnejnej! Jag grät i bilen till praktiken, på wc och när jag kom hem. Jag var så trött och i samma veva även gravid med Thea, hade blödningar och ett hemskt illamående. Varför fortsatte jag? Jag kan idag inte förstå hur jag höll ihop och varför jag pressade mig. Det var känslan av att göra andra besvikna om jag ej klarade det som var mitt bränsle. Rädslan att vara misslyckad i andras ögon. Kan idag se hur ofantligt mycket jag ändrats och vuxit sedan den vintern.

Så kom våren 2017 och jag hade klarat av alla mina praktiker och i maj föddes vår älskade Thea. Det var när hon kom som jag började förstå hur dåligt jag mått och hur fel allt kändes. Jag började också sommaren 2017 att fotografera mer och kände en sådan lycka. Hösten 2017 startade jag mitt företag och den vintern var tuff. Vi sov ingenting, jag hade sovit dåligt sedan Alma föddes och var totalt slutkörd. I början på 2018 gick det inte mer, jag föll samman. Det var en morgon. Där och då förstod jag inte vad som hände och varför det hände just då men det var helt enkelt min bristningspunkt. Sömnbristen, ångesten att planera för sommarens praktik och profilering och allt bara kändes fel. Jag ville inte! Jag ville inte!

Det var den morgonen jag började gråta. Satt på golvet och kunde inte resa mig. Allt var ett kaos, ett tillstånd av total panik och ångest. Den dagen grät jag. Vi pratade med Jim. Jag grät och grät ännu mer. Jag pratade med några av mina närmaste och grät ännu mer. Efter allt prat och gråt när vi satt framför varandra med Jim vid matbordet blev det plötsligt så tydligt och jag vågade knappt säga det högt. Jag kunde inte fortsätta studierna. Trots att jag endast hade några studiepoäng så kunde jag inte mera. Det var inte den jag skulle bli. Men att plötsligt inse det och våga erkänna det för sig själv det kan ha varit bland det jobbigaste jag gjort. Hela min bild av vem jag skulle vara rasade samman och fallerade framför mig. Det var som en sorg men en väldig positiv i grunden.

Mitt beslut vågade jag knappt uttala men de närmaste fick veta och jag frånvaroanmälde mig från skolan då jag inte vågade säga upp min studieplats. Under våren 2018 har jag haft ångest, känt mig totalt värdelös och misslyckad. Sorgen har dock övergått till en lättnad men rädslan för vad andra skall tänka och tycka har kommit från och till och bara golvat mig med misslyckande känslor. Men med Jims stöd och andra av mina nära så har jag vuxit mig starkare och nu har jag äntligen sagt upp min studieplats och jag är äntligen där jag skall vara. Fortfarande kan jag gråta för jag känner mig stundvis dålig men det blir bättre. Min drivkraft i detta har varit flera men en av dem har varit och är att jag vill vara den förebilden för mina döttrar. De skall vet att deras mamma vågade göra det som kändes rätt och inte gjorde något för att hon trodde andra hade förväntningar. Det jag också lärt mig är att de som har negativa åsikter om beslut som detta, känner de ens mig ordentligt? För de som älskar mig och känner mig VET att detta är det ända rätta och jag har äntligen blivit en ännu gladare och positivare version av mig själv. Jag har aldrig känt mig så peppad, driven och glad som nu. Men resan hit har inte varit kort eller lätt och ännu har jag en bit kvar. En bit på resan närmare mål är att våga säga och skriva om detta tror jag och ni skall få följa mig på denna resa. Jag har så mycket mer att skriva och berätta om just tankar kring detta och om hur svårt det är att våga gå emot vad som förväntas av en och hur det är att bära på den ångest jag gjorde före allt bara raserade.

Nu skall jag bara vara modig och publicera detta inlägg. Det är samma som med YouTube, dumildetid så rädd jag varit för att publicera mina videos men jag vill växa som människa och jag ÄLSKAR att filma och klippa videos och vill bli bättre på det så då är det enda sättet att vara modig.

2
Lämna en kommentar

avatar
2 Diskussionstrådar
0 Trådsvar
0 Följare
 
Mest gillade kommentar
Hetaste diskussionstråden
0 Kommentatorer
ACorinne Grönholm Senaste kommentatorerna
  Följ  
nyast äldst mest gillade
Meddela om
Corinne Grönholm
Corinne Grönholm

Vilken rörande historia. Tycker du är så modig som följer ditt hjärta. Förstår att det måste varit och är fruktansvärt tungt. Lycka till och så skickar jag dig en stor kram!

A
A

Har haft samma känsla och tagit uppehåll en termin från sjuksköterskeprogrammet men valde att få tillbaka och göra klart. det är så svårt att veta vad man vill…
vad va det som gjorde att det inte kändes rätt för dig? Och tänker du plugga något annat ett satsa på ditt eget företag nu? ?
kram på dig!