Känslosamt

Idag har varit en känslosam dag. Ett år sedan dagen då förlossningen med lillasyster satte igång ordentligt. Redan från morgonen hade jag en känsla i kroppen men behöll den inom mig för var alldeles överlycklig och pirrig i kroppen av känslan att snart, snart skulle vi få träffa henne. Vår andra dotter.

Min mamma kom till oss den torsdagen och under tiden Alma sov sin dagsömn masserade hon mina fötter på de zonterapi punkter vi ringt och kollat upp med min pappa som skulle vara bra för just att sätta fart på förlossningen (min pappa kan detta med zoonterapi). När A vaknat så gick vi iväg till min kära vän Line som hade flyttat och under denna promenad kände jag hur det började komma värkar. Sade inte så mycket mer kring det utan försökte hänga med och inombords välkomnade jag varje värk som kom med spänning.

Vi drack kaffe hos Line och när jag fick lägga mig ner i hennes soffa och märkte hur jag fick andas mig igenom vissa värkar så började nog även de inse att något var på gång. Men just den känslan. Den är oslagbar och var så mycket mer verklig andra gången. Att snart, snart skall vi få träffa vårt barn! Magi!

Vi traskade sedan hemåt och Jim kom hem från jobbet. Vi fixade middag, tortellini i tomatsås det minns jag. För att hålla igång värkarna åkte jag till Citymarket i Stenhaga och gick omkring där en bra stund. Tog värkarna bland hyllorna och handlade persilja (en galen craving jag hade sista tiden i graviditeten och första månaderna efter förlossningen).

När värkarna sedan började göra mera ont mellan eurovisionsbidragen i andra deltävlingen så ringde vi min mamma som kom tillbaka till oss för att vara med A. Första natten jag var borta från henne men det hade gått finfint som tur. Kring elva på kvällen gick vi till förlossningen, bara några hundra meter från oss. Den magiska känslan bara fortsätter. Vårnatten, lugnet och vi. Jag och Jim. Lillan i magen som påminde oss om att nu skulle hon snart anlända och vi som var världens bästa team.

Det blev en rätt så utdragen förlossning då hon först följande dag, fredagen den 13.5.2017 på eftermiddagen föddes och kom upp på mitt bröst. Värkar som hann avta och som inte ville bli starkare men efter att läkaren tog hål på hinnorna gick allt snabbt och lyckan för mig då jag slapp värkstimulerande droppet och krystningsskedet var något helt annat än än första gången. Jag var med, lugnet i rummet var så fint och hela situationen bara lämnade som en lyckobubbla för mig. Ont som bara den gjorde det ju men jag fixade det, vi fixade det ännu en gång. Och alla som känner mig vet att jag redan (typ direkt efter hon förlossningen) längtade efter att få göra det igen. Det i sig är magi enligt mig!

I morgon blir vår lilla Thea Ida Milea hela ett år och jag är så tacksam att jag får vara hennes mamma. Tacksam att få se henne och Alma växa upp, sida vid sida och att ge dem gåvan att att ha varandra. Har hunnit gråta flera gånger idag just för att det är så känslosamt. Det är det största i mitt liv. Familjen är mitt allt!<3

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om