”Oi vad din mage blivit rund, nu har du nog ätit mycket gott hos fammo”

Det här med att kommentera andras kroppar. Nej, det är aldrig okej! ”Oi vad din mage blivit rund, nu har du nog ätit mycket gott hos fammo”. Den meningen fick jag höra en gång av en bekant när jag var i lågstadieålder. En mening som etsade sig fast och som förstörde helt ofattbart mycket för mig. Hon klappade mig dessutom på magen när hon sade det.

Min historia som ätstörd är något jag inte reflekterar över så ofta mer. Det har dock hänt sig på senaste tiden att det dykt upp situationer där jag bara hajat till och börjat tänka efter. Vad tror en del människor att man kan säga? Vad är okej att tala framför barn om? Min åsikt är att kommentarer om andras kroppar bör alltid undvikas. Det spelar liksom inte någon roll om det handlar om en kommentar som tyder på att man är rund eller smal, lika illa kan den göra ändå.

Som kommentaren jag fick. Den var bara en av oändligt många jag fick höra under slutet av lågstadiet och början av högstadiet. Jag som alltid hade varit smal hade plötsligt fått former och min kropp hade snabbt börjat ändra. Jag hade också börjat må dåligt och i dessa tider tog många sig friheten att kommentera och på något ”roligt” sätt lite skoja om att jag var den klumpiga osv. Hur kan man ens skoja om något sådant? Detta är något jag först nu börjat fundera mera på när jag fått egna döttrar.

Tiden då jag var fjorton år och ätstörningen började spira inom mig, en tid då jag kände mig otroligt ful, äcklig, klumpig, oattraktiv och bara fel. Dålig på det mesta i livet och var jag än befann mig kände jag mig i vägen och ful. Det är hårda ord men det är sanningen och mina tankar går ofta i hur jag skall kunna rusta mina flickor för att klara av andra som tar sig friheten att kommentera. Redan nu kan en del saker vuxna yttrar sig till dem uppröra mig och jag vet att kommer någon kommentera deras kroppar, mat eller liknande så kommer jag inte vara den osm bara lyssnar utan jag kommer säga ifrån. Det är inte okej!

Känslan av att känna som jag kände tror jag, eller nej jag vet, att så många känner igen. Till en viss del är det väl känslor man går igenom i tonåren men att känna sig fel i allt, ful överallt och obekväm i sig själv det är vidrigt. Att det för mig banade ut i en svår ätstörning var nog mitt sätt att ropa på hjälp, mitt sätt att hantera det inre kaoset, ångesten och paniken inom mig just kring hur jag bara kände mig konstant otillräcklig.

Om några veckor så kommer ett avsnitt av min och Carros podd Allt vi måste tala om där jag berättar min historia med ätstörningen. Det är en berättelse om hur ätstörningsspöket kom och förstörde mitt och min familjs liv men också om hur mycket jag lärt mig, hur mycket jag vuxit igenom det och hur det faktiskt kan sluta lyckligt! Det går att bli helt frisk och ri från en ätstörning och det är ett budskap jag tänker jobba på att alla som kämpar där ute skall förstå! Det går och du är aldrig ensam! <3

2
Lämna en kommentar

avatar
2 Diskussionstrådar
0 Trådsvar
0 Följare
 
Mest gillade kommentar
Hetaste diskussionstråden
0 Kommentatorer
rebeckahagertjenniifersplace Senaste kommentatorerna
  Följ  
nyast äldst mest gillade
Meddela om
jenniifersplace

Åh vilket bra inlägg! Det värsta är ju att de som säger sådana kommentarer hemskt sällan menar något illa, utan tror att de är lite småroliga. Utan att förstå att deras kommentar är något personen kommer att bära med sig läääänge

rebeckahagert

Tack! och jaa exakt så e de och därför är det så viktigt att lyfta detta så hoppas jag någon i alla fall kan få sig en tankeställare! Kram till dig <3