Stress-ångest-oro cykeln

När jag tog upp bloggandet nu var det en sak jag lovade mig själv. Nu skiter jag i prestationsångesten och funderingarna vad andra skall tänkta och tycka om det jag skriver. Det är annars något jag fastnar i som en fälla och då blir inget inlägg publicerat. Så med mitt löfte i bakhuvudet skall jag skriva om en känsla som väldigt många säkert känner igen. Ångest.

En ångest som jag absolut inte kopplar till mitt förflutna med ätstörningen överhuvudtaget. Denna krypande rastlösa ångest är inta i hästlängd lika stark som den var under min tid med anorexin. Det är ändå en krypande ångest som får mig helt utmattad när den gör sig till känna. Har insett att det är mitt sätt att hantera när jag inte hanterat min stress. Lät kanske invecklat men egentligen inte. När yttre stress uppenbarat sig och jag liksom bara tryckt det åt sidan för att köra på i hundra så kommer en känsla av ångest smygande och ofta ger den sig uttryck för att var oro. Oro är fan det mest störande att känna, orkar inte! Och denna stress-ångest-oro kan ju ta sig vilken löjlig skepnad utifrån sett helt beroende vad som råkar stå framför en. Som mamma har man också fått lära sig att oro är ju något som kommer på köpet och min utmaning (som jag blivit sååååå mycket bättre på redan) har varit och är att släppa oron, det är saker jag inte kan påverka och varför oroa mig? Lev i stunden nu Rebecka!!!

Det positiva i detta är dock att jag blivit medveten om denna cykel. Hur min stress-ångest-oro cykel är. Den kommer faktiskt rätt sällan nuförtiden om jag skall vara ärlig och det är något jag aktivt jobbat på. Jag har blivit bättre att lita och lyssna på magkänslan, tacka ja till det som känns meningsfullt och nej till det som ger mig oro och stress. Sen är stress inte alltid negativt heller men har man en historia med ångest har jag i alla fall konstaterat att kroppen på något sätt kopplar det ihop med ångest och oro för mig i alla fall men det är något jag också jobbar på hela tiden att försöka svänga om. Sen är en till sak som jag tycker är positivt i det hela, jag är inte rädd för ångest och oro längre. Jag vet hur jag slipper av den cykeln rätt snabbt. Andningen, positiv visualisering, yoga (MÅSTE ta mig tid att göra det regelbundet!!!) och att umgås med familj och vänner och totalt skita i negativa tankar.

NU skall jag publicera detta inlägg snabbt som attan så inte någon prestationsångest hinner uppenbara sig! Kram på er alla fina där ute! <3 Och kom ihåg att du är ingen sämre eller svagare människa fast du känner ångest eller oro. Det är något jag lärt mig och något jag faktiskt aldrig mer klandrar mig själv för. Att ta tag i det som känns jobbigt och acceptera det, finn en positiv väg att gå istället och skita i ångesten mer och mer det är så modigt och att redan uttala det är så viktigt och en lång bit på väg. Känslor och stress kommer möta en i livet konstant så varför inte bara bli bra på att känna igen dem och lära sig hur man skall hantera dem och må bra!

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om