Tillbaka på ruta ett?

Idag packade vi oss hela familjen i bilen och åkte mot Vasa. Jag hade en nyföddfotografering i ”hemma hos” anda om man kan kalla en fotografering det. En nyföddfotografering var vi förevigade stunden tillsammans med den nyblivna familjen, så otroligt fina och känslofyllda bilder blev det. Medan jag var och jobbade hade Jim och flickorna skoj i parken.

En lunch på Kokokana i Vasa och lek i en av våra gamla parker. Det känns så overkligt att vi varit stadsbor och tiden då vi hängde i olika parker varje dag känns så avlägsen, samtidigt kan jag längta tillbaka till det för jag saknar Vasa stundvis. Vasa är en så otroligt fin stad som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Vi talar ofta med Jim om att sedan då vi är gamla skall vi bo i en fin lägenhet i Vasa och ha nära till allt.

Annars har det varit en dag då känslorna och orken kring amningsavslutet varit jobbigare. Och det slog mig, det slår mig snabbare nuförtiden denna samma mening. Är vi tillbaka på ruta ett nu? Och nej det är vi inte, vem har ens kommit på dessa rutor?! Nä men det är samma med så mycket. Här om dagen så flyttade vi in Almas säng i vårt sovrum då hon sovit oroligare en period nu. Det visade sig vara helt rätt beslut för nu har hon sovit hur bra som helst med sin säng brevid vår. Men även där så ploppade meningen ”är vi tillbaka på ruta ett” i mina tankar. Jag tror det är just eftersom vi matas med alla mönster som man borde följa, rutiner man borde skapa enligt någon metod från en viss ålder. Allt skall gå enligt något visst mönster och annars får man en känsla av att man är dålig mamma. Det är så sorgligt när man börjar tänka med efter kring just det för hur ofta känner man inte sig som en dålig mamma? Eller är jag ensam? Alla gånger man trott att NU har vi hittat ett sätt som fungerar och direkt man yttrar det för någon så Nähe dit for den ”rutinen”.

Det positiva i detta är dock att om man kan börja märka på sig själv då man hamnar i dessa tankebanor där man klandrar ner på sig själv och tror man är en dålig mamma för att man t.ex. får ta några steg tillbaka i rutinerna när det kommer till sömnen, amningsavslut, potträning och ja allt vad man nu kan handla om.

Så med det skrivet. Nej vi är inte tillbaka på ruta ett. Två steg fram, ett lite tillbaka och så tre fram igen. Lite som vi alltid sade i min resa att bli frisk från ätstörningen. Vägen kan aldrig vara spikrak framåt eller oftast är den ju ej det i alla fall. Så länge man kan följa och lita på magkänslan så tror i alla fall jag man hamnar rätt och magkänslan är något man som mamma ofta har väldigt bra när det kommer till ens barn. Våga följa hjärtat och magkänslan alla fantastiska föräldrar och icke föräldrar där ute! <3

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om