Vad kan jag göra om min vän har en ätstörning?

En av de vanligaste frågorna jag får under mina föreläsningar, där jag berättat min historia med ätstörningen, måste nog vara ”Vad kan jag göra för att hjälpa en vän som har en ätstörning?” eller ”Vad hade du önskat att dina nära hade gjort då du insjuknade?”

Tänkte försöka svara på dessa frågor lite. Tycker egentligen det är så mycket lättare att berätta med ord men skall göra mitt bästa för att få ner det här i inlägget.

Vi kan börja med vad man kan göra om man märker att en vän har en ätstörning. För det första så kanske man inte är helt säker vad som pågår och man ser bara hur ens vän mår sämre, drar sig undan och kanske inte äter som vanligt eller tränar mycket. Det kan ju vara till och med så att den som har en ätstörning inte blivit medveten om att det faktiskt är en ätstörning som tagit över hennes/hans liv. Mina erfarenheter talar ändå oerhört starkt för att oavsett om man vet att det är en ätstörning eller inte så är det alltid viktigast att börja prata. Du som vän behöver inte gå rakt på sak och fråga om det är en ätstörning eller du behöver inte ens nämna ordet mat eller vikt. Det viktigaste är att du öppnar upp för en diskussion, att du berättar att du är orolig, att du ser att din vän mår dåligt och att du finns där. Redan där har du gjort mycket som vän. Känns det för svårt att tala direkt till din vän så uttala din oro för din väns familj, någon annan i närheten och går ni i skolan kan man alltid diskutera med lärare, hälsovårdare eller skolkurator.

Redan det att du lyfter din oro för den vän och visar att du finns där betyder otroligt mycket. Det kan hända att om du tar upp saken med din vän så kommer hårda ord och bortförklaringar rakt tillbaka. Det är lite så sjukdomen fungerar och det bästa för ätstörningen är ju att ingen ingriper och att den får härja fritt och erövra din väns liv. Däremot så kommer du genom att visa att du ser hur det är och att du finns där oavsett, med det kommer du tända en liten gnista tacksamhet och hopp inom din vän och ta det inte personligt om det är så att du får mothugg tillbaka, det är bara den hemska sjukdomen som försöker förgöra allt det som ger något positivt.

Jag talar ofta på mina föreläsningar mycket om just detta kring att sjukdomen är en separat del och man skall komma ihåg att inte blanda ihop individen med sjukdomen. Man ÄR ingen ätstörning, man HAR en ätstörning. Det var något jag kunde känna mig lite sårad över i efterhand då det på många ställen kändes inom vården som att jag blev bemött som anorektikern. Jag fanns ju där, jag var ju Rebecka som hade anorexi! Jag var inte anorexin!

Vad hade jag då önskat att mina nära gjort då jag insjuknade och hade något kunnat förhindra att jag insjuknade? Tyvärr tror jag inte att något kunde ha förhindrat, det var mitt sätt att ta en falsk kontroll över mitt liv som kändes som ett kaos. Faktum är att både de i skolan och familjen hemma märkte rätt snabbt att något var fel och de ingrep på de sätt de trodde var rätt. Min ätstörning var så oerhört smart så den manipulerade väldigt länge alla i min närhet med en falsk trygghet. Det jag kanske önskar är att jag hamnat i rätt vård SNABBARE. Att vi inte skulle ha behöva gå en långa vägen och min ätstörning hamnade bevisa gång på gång att jag var tillräckligt sjuk för att få vård. Det var hemskt. Mer om det berättar jag i poddavsnittet som kommer om några veckor (@alltvimåstetalaom ).

I min tillfriskning var vännerna livsviktiga. Där har du som vän ofantligt med betydelse. Att börja umgås med vänner igen gav mig en glimt om vad livet var. Bjud med din vän fast hon/han tackat nej hundra gånger, sluta inte bjuda. En dag kommer hon/han komma med på kaffe, till stranden eller bara på bio och den gången kan vara avgörande på så många sätt för att ge det friska livet en chans. Var inte rädd för att fråga ärliga frågor, våga äta framför din vän, våga prata om mat men snälla skippa snacket om vikt, dieter och bikinihets. Det gör gott för alla att skita i det snacket om jag skall vara ärlig. Försök vara dig själv och känn dig viktig för det är du, du är din väns länk till det friska och fria livet.

Jag är så tacksam för mina vänner. Min första pojkvän och min familj. De var min länk till livet och jag vågade. Jag vågade hoppa på det friska livet i närvaro av deras trygghet för där fann jag min styrka, mitt mod och min enorma vilja att leva igen! <3

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om