Min ångest och appen Headspace

Okej, nu skall jag våga. Våga skriva om min ångest. Något jag kan prata om med mina allra närmaste men att skriva om det mer öppet har jag insett att varit svårt. Många inlägg som blivit opublicerade och min rädsla har vunnit över viljan att dela med mig.

Jag har alltid varit en människa med känslorna nära till hands, känslig för omvärlden och tagit in det mesta som kanske inte alla ens lägger märke till. Jag har lätt för att känna mig dålig, otillräcklig och känner ofta att jag är i vägen eller står som ett onödigt hinder. Medan jag skriver detta känner jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken för det är så sorgligt. Samtidigt som det är ärligt och jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor.

Ändå är det svårt att sätta fingret på när min ångest började. Jag har minnen från då jag var liten och kände just känslorna som jag beskrev ovan men den riktiga känslan av att inte få luft, känna trycket över bröstet och rädslan för att dö, mina första minnen med just de känslorna är från då jag var 9-10 år gammal. Jag kan ännu känna hur det kändes och hur jag låg på min matta i mitt rum hos mamma. Mamma och pappa hade just separerat och trots all deras kärlek omtanke och mammas förtvivlade upprepande ord om att jag får känna sorg, vara arg och allt hon sa, trots det så kom min ångest. När jag tänker tillbaka på den tiden och också ser hur min älskade mamma så kämpade med att nå in till mig och gjorde allt så rätt hon bara kunde för att jag inte skulle börja må dåligt och ändå började min ångest. Det ger mig en lättnad på något sätt. Mina föräldrars separation som var så fin en separation kan vara, dom var vänner och ja, svårt att förklara men allt verkade så bra som det kunde. Det gör det väldigt tydligt för mig hur vi alla är så olika och vi är alla så olika känsliga. Jag tror inte det hade funnits något som mina föräldrar hade kunnat göra för att hindra att min ångest växte just den tiden. Det ända jag vet är att lilla Rebecka kände ett ansvar över allt som skedde, trots att ingen satt det ansvaret på mig.

Just känslan av att alltid vara alla till lags, göra sitt yttersta, ta hand om alla andra, inte orsaka problem och i mitt fall önskade jag ofta jag bara kunde få vara osynlig. Det kom dock senare i högstadiet. Min ångest fortsatte men kontrollerade nog inte mitt liv, jag trodde det var astma men inser ju nu efter att det mer handlade om panikattacker i mindre skala för astma medicinen hjälpte ju absolut inte.

Så kom tonåren och ångesten som fanns inom mig började få sällskap av ett självhat. Min kropp blev min fiende och här igen finns det inget mina föräldrar kunde gjort annorlunda. Det har aldrig varit en diskussion om dieter, viktnedgång eller mat i negativ bemärkelse, vi hade aldrig ens haft en våg hemma. Men min känsla av att aldrig duga eller räcka till i kombination med att samhället hade en syn på hur tjejer skulle se ut och jag kände inte igen mig i den bilden. Kroppen som förändrades och jag var absolut inte med på det som skedde. Min ångest växte och jag blev nedstämd. Allt dalade neråt och inget var roligt. Denna period i mitt liv känns ännu jobbig att prata om för jag kände oerhörd skam över mig själv och hur jag inte kunde kontrollera mig själv. Det kändes som jag försökte vara bäst i skolan men sedan allt annat klarade jag inte av. Mina försök att äta lite och i mina ögon bli smal misslyckades, jag fick ångest och åt desto mer. Min vikt gick upp och kommentarer som sårade mig djupt började rulla in. Lite som små pikar eller skämt men jag gick sönder inombords. Här ville jag bara försvinna, bli osynlig och helst av allt satt jag längst bak i klassen och satt på ett speciellt sätt så inte mina lår skulle se så breda ut för jag tyckte jag var det fulaste som fanns. Det skär i mitt hjärta hur jag kunde tänka och känna så men där och då var de det enda jag kunde. Jag var fast i en spiral med ångest, självhat, rädslor, otillräcklighet och förtvivlan.

Sedan växte ätstörningen sig större och det gick från att jag åt i min ångest till att jag började hantera ångesten med att inte äta. Hela ätstörningsresan fanns ångesten som en tvilling till anorexi spöket och gjorde sig ofta till känna. Panikattacker, tårar, rädslor och total hopplöshet.

När jag sedan lyckades ta mig ur ätstörningen helt och blev frisk och fri så trodde jag på något sätt att ångesten också åkt på köpet. Till en början var det nog så för jag levde på ett lyckorus av att äntligen leva. Under min period som sjukast i anorexin hade jag aldrig oroat mig över att jag kunde verkligen dö om jag inte åt. Det fanns inte på min karta och min sjukdomsinsikt var väldigt icke existerande.

Efter en tid i lyckoruset så slog ångesten tillbaka med ett ordentligt slag i magen. Plötsligt kom en dödsångest som ville styra mig och hela mitt liv. Det kom ibland och korta stunder och jag hanterade det rätt bra. Efter att jag blev mamma och den sömnbrist vi haft med två barn som sovit dåligt och ja, tröttheten. Tröttheten har triggat min ångest tusen gånger. I stunder där man är så trött så allt handlar om att bara orka med dagen och vara positiv, så finns inte styrkan att hantera ångesten när den kommer. Jag vet exakt vad som triggar den och jag vet också när jag är som svagast att hantera den.

Hittills har jag inte orkat ta itu med att en gång för alla få bort ångesten eller ja, ångest kommer ju alltid vara en känsla som existerar men snarare hur jag en gång för alla skall lära mig att inte låta den ta över mig och låta rädslan styra. För det är ju rädsla, åtminstone för mig, som styr och triggar och förstorar ångesten. För en tid sedan bestämde jag dock att NU, nu är det nog och nu skall jag ge det till mig själv. Jag har läst, lyssnat och sett på klipp kring just detta och jag tror jag hittat ett sätt som fungerar för mig helt fenomenalt. Eftersom min resa att bli fri från ångesten i mitt liv och ta makten över mig själv och mitt liv igen (för ja, ångesten kan ta över makten av ens liv i stunden) så känns det skrämmande att skriva om detta nu. Det är lättare att berätta när man väl tagit sig ur något men jag vill våga. Vågar jag så kanske någon där ute också vågar påbörja samma resa och jag vet och känner av hela mitt hjärta, precis som med ätstörningen, att det går att bli fri från ångest och det går att lära sig hantera rädslorna så dom ej tar över och styr ens liv.

Jag skall nog framöver dela mina tips som jag tagit till mig om hur man kan göra för att slippa leva med ångesten men en sak som jag redan måste rekommendera er alla att göra om ni inte redan har gjort det är att ladda ner appen Headspace! Nu. Även om du inte ens känner ångest så är den fenomenal. Meditation på ett lätt och väldigt okomplicerat vis. Någon av er som har tankar och erfarenheter kring ångest eller just denna app?

Hur går det med vloggarna och Yle projektet?

Jag nämnde ju för en tid sedan att jag är med i ett projekt tillsammans med Yle. Ett projekt som gått ut på att jag och fyra andra unga finlandssvenska kvinnor har vloggat vår vardag under de senaste månaderna. Nu börjar vi nå slutet på projektet eller för vår del i alla fall. Jag har några vloggar jag skall skicka in ännu till Michaela som är projektledare och sedan kommer hon och ett kamerateam hem till oss alla i tur och ordning och skapar lite material som skall klippas in i serien som komplement till våra vloggar och även lite intervjuer.

Hur har det varit att vlogga på detta sättet då? Absolut inte lätt, inte så lätt jag hade tänkt det skulle vara. Det har också varit en så lång process att som jag sagt till Michaela också flera gånger att jag minns knappt vad jag allt spelat in och pratat om mer. Det har varit känslor som gått hit och dit och stundvis har det varit lätt medan stundvis har det känts som att inget jag har att säga eller dela med mig av är intressant. Jag har fokuserat mest på vardagen som mamma och hur det var att bli mamma så ung som jag faktiskt blev, mitt val att hoppa av studierna och satsa på mitt företag och även min historia med ätstörningen.

Med andra ord har det varit en enorm lärdom för mig på många sätt och jag har fått kämpa mycket med att våga och även försöka skita i tankarna om vad andra skall tänka och tycka, om jag är tråkig eller bara ointressant. Det är minsann inte lätt men just för att jag vill bli bättre på detta så vågade jag ta mig ann detta projektet. Det känns också otroligt tryggt att ha Michaela som projektledare och att jag känner ett stort förtroende för henne.

Nu har deras arbete att dragit igång och allt skall klippas ihop till en serie i några delar som kommer gå att ses sedan på webben. Det känns som detta varit ett viktigt projekt att få vara med i och jag ser så fram emot att se vad dom andra flickorna vloggat. Ser också fram emot att få ses hela gänget igen i vår när vi skall få kolla igenom serien före den publiceras.

Det mesta har jag filmat hemma och dels för att jag är mest hemma. nu har jag ju börjat jobba med företaget men då jag inte gör det är jag ju ännu hemma, hemma med flickorna och ja, veckans höjdpunkt sådär annars kan vara att få åka och storhandla. Det är väl något jag lite fått kämpa med just för att känna att det är okej, det är mitt liv just nu och hoppas det jag kan dela ger någon något värdefullt. Mitt liv här och nu.

Stridspartner, kaffe, solstrålar och tacksamhet

Efter vi ätit frukost i morse så hoppade jag i bilen, lade på en intressant podd och körde mot Nykarleby. Nykarleby av alla ställen men ja, vi försöker mötas halvvägs med Carro och då passar det fint att ses där. Idag satt vi oss ner på bibban där, gick igenom saker kring utbildningen vi båda går, ventilerade tankar och funderingar och planerade lite kring andra projekt.

Vi fick som en av deluppgifterna efter förra veckan att hitta en stridspartner. Någon man kan dela funderingar som rör företagandet med, bli peppad av och ja, helt enkelt någon som förstår och som kan hjälpa en hålla de mål man satt upp och pusha i rätt riktning. Carro är min stridspartner och det känns som vi kommer kunna peppa varandra, göra många spännande samarbeten och verkligen hjälpa varandra framåt.

Efter en stund på bibban blev det lunch och mer prat. Två koppar kaffe på det, solen som kikade fram och jag kände mig så glad när jag körde från Nykarleby mot dagens Hemma-hos fotografering i Pensala. Två timmar hemma hos Maria, Mikael och deras lilla dotter och hem åkte jag med minneskortet fyllt av magiska bilder. Än en gång. Finns inget finare, mer kärleksfullt och bara tryggt än bilderna man får från en sådan fotografering. Blir alldeles varm i hjärtat och berörd att få föreviga sådana stunder. Helt vardagliga men ack så magiska ögonblick.

Kom sedan hem till Maxmo igen och fick krama om flickorna och speciellt den lilla som hade hunnit sakna mamma lite extra mycket. När flickorna sedan somnat kom min käre vän Hannah på kvällste efter sin träning och ja, en alldeles perfekt dag som jag är tacksam över. Vänner, fotografering, familjen och solen som tittade fram. Dessutom lyckan att känna sig pigg igen efter flera förkylda dagar hemma.

Vill påminna dig som läser att varje kväll gå igenom vad du är tacksam för just nu (om du inte redan gör det). Bästa sättet att avsluta dagen på. Jag brukar alltid tänka på vad jag är tacksam över och vad jag ser fram emot i morgon. Det lämnar en positiv känsla i kroppen och det hjälper mig mycket i att på något sätt summera dagen som varit och vara så öppen inför nästa dag som jag kan. Har ni några liknande rutiner ni gör varje morgon eller kväll?

 

 

Veckans funderingar

Lite tankar inför veckan som redan börjat men för mig börjar den idag känns det som. Känner mig som människa igen och nu hoppas jag bara vi alla hålls friska och att energin skall återvända helt.

Idag jobbar jag hemifrån och flickorna är med sin mommo. Mail som skall svaras på, några offerter som skall skrivas och bilder som skall redigeras. I morgon skall väntar träff med Carro. Äntligen, behöver verkligen en peppande träff med henne. Planera och peppa varandra. I Även en fotografering väntar i morgon, ser så fram emot det.

Snön då. Milda makter så det har snöat men fint är det. Skulle vara en dröm att göra en lekfull familjefotografering ute i snön just nu. Så har du funderat på att boka en familjefotografering, gör det nu. (maila mig t.ex. på rebeckahagertphotography@outlook.com)

Ett rörigt inlägg men så har den senaste veckan känts. Har så svårt att fokusera när jag är förkyld och man känner hur energin bara suger musten ur en och egentligen skulle man bara vilja ligga under täcket i soffan, kolla på Netflix och dricka te. Stunder som de kan jag tänka tillbaka på tiden före barn och har lust att säga till mitt dåtida jag att NJUT, ta vara på att få bara vila. Nu vet jag också att så fungerar det inte. Minns hur irriterade jag blev när folk kommenterade att jag skulle vila före jag fick barn för att orka med sömnbrist sedan. Så fungerar det inte kan jag lova. Nätterna man spenderat med tårar i ögonen och förtvivlan av trötthet, då går det minsann inte att tänka tillbaka på en tid med sömn och få energi från det. Det fungerade inte för mig i alla fall. Bästa är att få säga, skriva och känna känslan, acceptera att den är där och sedan låta den finnas där för att försvinna. Inte fokusera på dem.

Det jag just skev kommer lite in på hur jag lärt mig att hantera min ångest och det har varit en stor upptäckt för mig, hur jag skall tänka. Vill ni jag delar med mig om mer tankar kring det?

Nu mellis och kaffepaus. Dagens två kaffestunder är min vardagslyx. Vad är er vardagslyx en helt vanlig tisdag?

Stekta risnudlar med ingefära och sesam

Busenkel snabb vardagsmat. Stek massa grönsaker, jag hade broccoli, lök, vitkål och stekte även några ägg som jag delade i små bitar. Koka sedan upp vatten och lägg i risnudlarna. Låt dem rinna av då dom blivit mjuka och blanda sedan ihop allting i stekpannan.

Blanda i en liten skål sesamolja, sojasås, vitlök, ingefära och lite honung. Häll såsen över maten och tillsätt vid behov lite kokosolja. Stek snabbt och häll i en fin skål. Jag toppade det med vårlök, lite salt och peppar. Ät. Galet gott.

Har ni några bra och snabba vardagsrecept? Tipsa gärna. Mitt mål är att göra en ny maträtt varje vecka för att få in lite ny variation och utmana mig själv i matlagningen. Denna vecka skall det bli linsbiffar. Vill ni ha receptet? Det verkade busenkelt det med.

Här och nu

Alltså Denna förkylning som vi haft under veckoslutet var inte kul. Vet inte när jag känt mig så slut som på söndagen. Nu har i alla fall hela familjen haft förkylningen så hoppas att vi får vara friska nu länge. Idag känner jag i alla fall hur peppen och inspirationen sakta återvänder. Så är det alltid med mig, under förkylningar och när man bara är hemma och inne, då tappar jag all pepp och allt känns rent ut sagt bara upp och ner. Så när den där lilla gnistan av pepp återvänder, då vet jag att Yess nu börjar vi vara på rätt spår igen Halleluja!

Brusiga hemma hos bilder från vår vardag. Är glad att jag äntligen börjat ha kameran mera framme hemma och det är något jag skall fortsätta med. Lycka för mig är att få fånga minnen och spara stunder som är helt vardagliga och äkta. Stunderna som så snabbt passerar utan att vi knappt tänker på dem. Här och nu, det är något jag upprepar för mig själv varenda dag flera gånger om. Rebecka, här och nu. Livet.

Bästa huskuren i förkylningstider

Tre saker som alltid finns hemma hos oss nu såhär i förkylningstider är ingefäras, gurkmeja och citron. Tidigare har jag alltid använt torkad gurkmeja men alltså är verklige så mycket bättre med den färska.

Jag brukar skala ingefäran och gurkmejan försiktigt, riva en och sätta i en kastrull. Pressa citronen, tillsätta vatten och sedan låta det nästan koka upp och därefter stå och dra en stund.

Vill man laga de starkare och mer som en shot så är det bara att lägga mindre vatten. Har ni provat denna huskur? Jag försöker alltid börja min morgon med ett glas med just ljummet citronvatten eller te med ingefära, gurkmeja och citron nu i vintertider. Samma sak före läggdags och det värmer hela kroppen och tycker det är en så bra start speciellt på morgonen.

Kan själv

Vi är inne i en period här hemma när vi har två små tjejer som KAN SJÄLV och precis ALLT. Visst har vi haft liknande perioder då tålamodet testats tidigare men tror vi nått en ny nivå nu. Jag inser rätt så snabbt att mycket ligger på oss föräldrar och hur vi reagerar och inte reagerar. Oftast går det att vara pedagogisk men efter tio timmar av allt man gjort fel och hur allt borde göras tvärtom så får man räkna till tio för att inte brista ut i gråt själv.

Jag inser också att vi har två otroligt viljestarka tjejer och det gör mig lycklig. Båda vet precis vad de vill och de ger minsann inte upp och kan ju också se varifrån de fått de egenskaperna. Utmaningen är väl att försöka ge dem verktyg att använda sin viljestyrka på rätt sätt och att visa hur fantastiskt det faktiskt är när man vill nå någonstans och ger sitt allt och lyckas.

Något som jag inte själv upplevt är ju bråket syskon emellan. Jag växte upp som enda barnet i familjen och har alltid varit rätt så konflikträdd. Alltid velat göra mitt yttersta för att alla andra skall ha det så bra som möjligt och ofta glömt bort mig själv. Jag tror en del av min rädsla för konflikter kan komma från att jag inte lärde mig tidigt redan att bråka och stå upp för mig själv på samma sätt som de som har syskon gör. Sedan tror jag ändå övervägande delen ligger i personligheten för det finns ju många barn som vuxit upp med syskon och som är precis som jag när det kommer till rädslan för konflikter, rädslan att såra någon och känslan att man bara måste sätta alla andra före en själv hela tiden för att vara tillräckligt bra och räcka till.

Ni som har barn i samma ålder. Upplever ni samma starka viljor hemma hos er och har ni kanske något super tips till en mamma som mig, hur man kanske får lite extra tålamod när nerverna bara sinar och tröttheten tar över?

Måste ännu tillägga. Sekunden efter att något gått fel och tårarna har runnit så ser man kärleken mellan tjejerna. Dom är så fina tillsammans och att se hur dom ser efter varandra och hela tiden bryr sig om hur den andra har det. De stunderna ger mig så oerhört mycket tålamod och energi. <3

Att våga sätta mål och hur det hjälpte mig att bli frisk och fri från min ätstörning

Först och främst. Bilden. Den gör mig så lycklig. En kväll i somras när vi var i Ekenäs och min lillebror Elias hade friidrottstävling och vi var och tittade. Thea var som fisken i vattnet och ville bara springa och springa på banan, det skall bli så spännande att se hur flickorna utvecklas och vi ser redan så tydligt deras personligheter och hur de är olika i så mycket men så lika i andra saker. Känns som en gåva att få följa med dem och min stora dröm, mitt mål, är att ge dem mod, trygghet och kärlek så att dom vågar utvecklas och lyssna till det som dom känner och att verkligen våga följa det istället för att välja så som dom tror omvärlden förväntar sig.

Men mål. Har nog skrivit mycket om att mål är viktiga för mig och att målsättning är något jag gör regelbundet och verkligen sätter tid på. Jag har nog alltid varit en människa som drivs av att ha mål och att visualisera mina mål framför mig så att de känns verkliga. Målsättning fick dock ett helt nytt värde när jag påbörjade min resa att bli frisk och fri från ätstörningen. Plötsligt vågade jag låta mig själv att drömma och sätta mål igen. Det hela började med att vi tillsammans med mina två sjukskötare på barnavdelningen i Ekneäs lagade en lista. En lista med ALLA mål och drömmar jag hade, drömmar jag hade haft sen jag var liten, drömmar som just uppenbarat sig och mål som skulle bryta ner ätstörningen. Det är så viktigt att förstå och jag tycker många glömmer just det när man diskuterar tillfrisknande från en ätstörningen.

Det GÅR att bli helt frisk och fram för allt FRI från en ätstörning. Det som blev tydligt för mig var i stunden då jag utåt såg frisk ut, mitt bmi såg bra ut och jag kunde äta ”normal” mat enligt en trygg matlista. Här kunde resan slutat och jag kunde ha fortsatt livet på det viset och nej, då hade jag bara varit ”frisk” men INTE FRI. Absolut inte fri. Jag hade säkert kunna leva livet vid vattenytan, ibland hamna ner under ytan och ätstörningen skulle få styra och så tillbaka till ytan och leva friskt men så igen hamna under ytan. Behöver det vara så? NEJ! Men det gör mig så ledsen när jag ser att så många inom vården och även de som står där i mellanstadiet och tror de måste leva så.

Det var i just det mellanskedet som målsättning fick en oerhört viktig del i mitt liv. Plötsligt blev allt obekvämt. Jag behövde egentligen inte gå upp i vikt mer, ingen tvingade mig att äta nya saker och det var upp till mig själv mer och mer. Till min lycka hade jag människor runt omkring mig som inte skulle låta mig stanna där, jag hade för många drömmar i livet för att hamna vid en vattenyta som inte kunde ge löfte om att hålla mig flytande.

Tillbaka till listan med mål vi gjorde på avdelningen. Där fanns allt, verkligen allt. Mål om att äta en munk på cafe, ta kontakt med en saknad vän, gå på ett zumba kurs och känna glädje, bli mamma, studera till sjukskötare, träffa mitt livs kärlek, flytta hemifrån, äta en glas UTÖVER mitt matschema, äta brunch utan att kompensera bort från middagen eller annan måltid, våga gå i bikini på stranden, se mig själv i spegeln varje dag och säga att jag älskat mig själv och mycket mer. Listan blev flera sidor lång och den finns sparad än idag. Det mesta har jag uppnått idag och det gör mig så berörd att se tillbaka på den och inse att där satt mina två fantastiska sjukskötare och fyllde i den med mig, peppade och aldrig gav upp!

Sedan den listan har målsättning varit något jag fortsatt med. I början av varje år (åtminstone en gång i året) gör jag en lista med minst 100 saker jag vill göra, drömmer och vill uppleva. Jag skriver alltid listan som att jag redan har det och efter att ha skrivit ner allt så väljer jag ut topp tio från listan och skriver mer utförligt varför och hur jag vill uppnå målet. Detta kräver mycket även om det låter så lätt men det ger så mycket klarhet att kan inte tänka mig att inte göra det mer. Plötsligt ser man vad som är viktigt i livet, vad man bör prioritera och det blir plötsligt rätt så lätt att se hur man kan göra för att uppnå många av även de större målen. Ofta är det våra egna tankar som sätter stopp och i mitt fall har det som bromsat det mesta varit rädslan och oron för vad andra skall tänka och tycka. Det handlar mycket också om att ta ansvar över sitt liv och det är rätt hårt att inse och erkänna men när man gjort det finns bara möjligheter. Tror mer tankar kring det får bli ett annars blir detta en roman snabbt.

Nu sitter jag och skriver på årets hundra mål och har kommit halvvägs. I min lista på mål just nu finns allt från att spendera kvalitetstid med båda barnen på tumis, tid med Jim, att njuta av planeringarna inför bröllopet, att ha en fantastisk bröllopsdag med fokus på det enkla, kärleken och oss. Många mål kring mitt företag och hur vårt hem i framtiden skall vara. Mycket men jag blir alldeles lycklig av att släppa spärrarna och låta drömmarna bara komma. Det är en befriande känsla att sitta med ett tomt dokument och bara få låta allt flöda och inse att detta är min lista och skit samma vad någon annan må tycka, det är deras resa och deras eget ansvar att inse och jag kan bara peppa, stöda och finnas där.

Dagens motivation

Medan jag suttit och svarat på mail och redigerat bilder så har olika klipp på YouTube fått snurra på och jag har lyssnat på olika motiverande Ted talks. Ett tips till er alla, medan ni kör till butiken, handlar eller sitter och jobbar vid datorn eller kanske städar. Lyssna, lyssna på något som motiverar, peppar, ger insikter om livet och lär dig något. Det ger så mycket. Jag har fått så många insikter om mig själv, om mitt liv och vad som är viktigt i livet tack vara poddar, ljudböcker och olika klipp på YouTube.

Nu till något annat. Idag kändes allt jobbigt och jag hade helst bara stannat hemma och städa då flickornas mommo kom vid lunch men tog mig i kragen och hoppade i bilen, körde till mina svärföräldrar, kokade en kopp kaffe och nu har jag fått så mycket gjort. Försöker oftast åka hemifrån och jobba, sätt mig på ett Cafe, bibban eller som idag blev det svärföräldrarnas kök. Att ta sig hemifrån och sitta i en annan miljö gör mig mycket mer produktiv och i framtiden är drömmen att ha en egen dagsljusstudio.

På tal om drömmar och mål så är mitt projekt nu att skriva ner alla mål för 2019. Hur brukar ni skriva ner era mål? Skriver ni ner dem eller bara har dem i tankarna? Vad har ni för drömmar och mål för 2019?

Nu skall jag fortsätta med mina mål och sedan hoppa i bilen och köra hem och krama om flickorna.

Ps. bilden ovan får mig att längta tills sommaren. Kan det inte bli sommar nu, sade Alma idag när vi hämtade mommo från bussen körde hem i ett vitt och iskallt Maxmo.