Min ångest och appen Headspace

Okej, nu skall jag våga. Våga skriva om min ångest. Något jag kan prata om med mina allra närmaste men att skriva om det mer öppet har jag insett att varit svårt. Många inlägg som blivit opublicerade och min rädsla har vunnit över viljan att dela med mig.

Jag har alltid varit en människa med känslorna nära till hands, känslig för omvärlden och tagit in det mesta som kanske inte alla ens lägger märke till. Jag har lätt för att känna mig dålig, otillräcklig och känner ofta att jag är i vägen eller står som ett onödigt hinder. Medan jag skriver detta känner jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken för det är så sorgligt. Samtidigt som det är ärligt och jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor.

Ändå är det svårt att sätta fingret på när min ångest började. Jag har minnen från då jag var liten och kände just känslorna som jag beskrev ovan men den riktiga känslan av att inte få luft, känna trycket över bröstet och rädslan för att dö, mina första minnen med just de känslorna är från då jag var 9-10 år gammal. Jag kan ännu känna hur det kändes och hur jag låg på min matta i mitt rum hos mamma. Mamma och pappa hade just separerat och trots all deras kärlek omtanke och mammas förtvivlade upprepande ord om att jag får känna sorg, vara arg och allt hon sa, trots det så kom min ångest. När jag tänker tillbaka på den tiden och också ser hur min älskade mamma så kämpade med att nå in till mig och gjorde allt så rätt hon bara kunde för att jag inte skulle börja må dåligt och ändå började min ångest. Det ger mig en lättnad på något sätt. Mina föräldrars separation som var så fin en separation kan vara, dom var vänner och ja, svårt att förklara men allt verkade så bra som det kunde. Det gör det väldigt tydligt för mig hur vi alla är så olika och vi är alla så olika känsliga. Jag tror inte det hade funnits något som mina föräldrar hade kunnat göra för att hindra att min ångest växte just den tiden. Det ända jag vet är att lilla Rebecka kände ett ansvar över allt som skedde, trots att ingen satt det ansvaret på mig.

Just känslan av att alltid vara alla till lags, göra sitt yttersta, ta hand om alla andra, inte orsaka problem och i mitt fall önskade jag ofta jag bara kunde få vara osynlig. Det kom dock senare i högstadiet. Min ångest fortsatte men kontrollerade nog inte mitt liv, jag trodde det var astma men inser ju nu efter att det mer handlade om panikattacker i mindre skala för astma medicinen hjälpte ju absolut inte.

Så kom tonåren och ångesten som fanns inom mig började få sällskap av ett självhat. Min kropp blev min fiende och här igen finns det inget mina föräldrar kunde gjort annorlunda. Det har aldrig varit en diskussion om dieter, viktnedgång eller mat i negativ bemärkelse, vi hade aldrig ens haft en våg hemma. Men min känsla av att aldrig duga eller räcka till i kombination med att samhället hade en syn på hur tjejer skulle se ut och jag kände inte igen mig i den bilden. Kroppen som förändrades och jag var absolut inte med på det som skedde. Min ångest växte och jag blev nedstämd. Allt dalade neråt och inget var roligt. Denna period i mitt liv känns ännu jobbig att prata om för jag kände oerhörd skam över mig själv och hur jag inte kunde kontrollera mig själv. Det kändes som jag försökte vara bäst i skolan men sedan allt annat klarade jag inte av. Mina försök att äta lite och i mina ögon bli smal misslyckades, jag fick ångest och åt desto mer. Min vikt gick upp och kommentarer som sårade mig djupt började rulla in. Lite som små pikar eller skämt men jag gick sönder inombords. Här ville jag bara försvinna, bli osynlig och helst av allt satt jag längst bak i klassen och satt på ett speciellt sätt så inte mina lår skulle se så breda ut för jag tyckte jag var det fulaste som fanns. Det skär i mitt hjärta hur jag kunde tänka och känna så men där och då var de det enda jag kunde. Jag var fast i en spiral med ångest, självhat, rädslor, otillräcklighet och förtvivlan.

Sedan växte ätstörningen sig större och det gick från att jag åt i min ångest till att jag började hantera ångesten med att inte äta. Hela ätstörningsresan fanns ångesten som en tvilling till anorexi spöket och gjorde sig ofta till känna. Panikattacker, tårar, rädslor och total hopplöshet.

När jag sedan lyckades ta mig ur ätstörningen helt och blev frisk och fri så trodde jag på något sätt att ångesten också åkt på köpet. Till en början var det nog så för jag levde på ett lyckorus av att äntligen leva. Under min period som sjukast i anorexin hade jag aldrig oroat mig över att jag kunde verkligen dö om jag inte åt. Det fanns inte på min karta och min sjukdomsinsikt var väldigt icke existerande.

Efter en tid i lyckoruset så slog ångesten tillbaka med ett ordentligt slag i magen. Plötsligt kom en dödsångest som ville styra mig och hela mitt liv. Det kom ibland och korta stunder och jag hanterade det rätt bra. Efter att jag blev mamma och den sömnbrist vi haft med två barn som sovit dåligt och ja, tröttheten. Tröttheten har triggat min ångest tusen gånger. I stunder där man är så trött så allt handlar om att bara orka med dagen och vara positiv, så finns inte styrkan att hantera ångesten när den kommer. Jag vet exakt vad som triggar den och jag vet också när jag är som svagast att hantera den.

Hittills har jag inte orkat ta itu med att en gång för alla få bort ångesten eller ja, ångest kommer ju alltid vara en känsla som existerar men snarare hur jag en gång för alla skall lära mig att inte låta den ta över mig och låta rädslan styra. För det är ju rädsla, åtminstone för mig, som styr och triggar och förstorar ångesten. För en tid sedan bestämde jag dock att NU, nu är det nog och nu skall jag ge det till mig själv. Jag har läst, lyssnat och sett på klipp kring just detta och jag tror jag hittat ett sätt som fungerar för mig helt fenomenalt. Eftersom min resa att bli fri från ångesten i mitt liv och ta makten över mig själv och mitt liv igen (för ja, ångesten kan ta över makten av ens liv i stunden) så känns det skrämmande att skriva om detta nu. Det är lättare att berätta när man väl tagit sig ur något men jag vill våga. Vågar jag så kanske någon där ute också vågar påbörja samma resa och jag vet och känner av hela mitt hjärta, precis som med ätstörningen, att det går att bli fri från ångest och det går att lära sig hantera rädslorna så dom ej tar över och styr ens liv.

Jag skall nog framöver dela mina tips som jag tagit till mig om hur man kan göra för att slippa leva med ångesten men en sak som jag redan måste rekommendera er alla att göra om ni inte redan har gjort det är att ladda ner appen Headspace! Nu. Även om du inte ens känner ångest så är den fenomenal. Meditation på ett lätt och väldigt okomplicerat vis. Någon av er som har tankar och erfarenheter kring ångest eller just denna app?

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om