Tacksamhet hemma i Ekenäs

Som Alma har lekt med moster Signe och morbror Elias dessa dagar. Det märks verkligen att flickorna vuxit de senaste månaderna för dom kommunicerar på ett helt nytt sätt, leker, leker och kan kompromissa och dela på sakerna. Blir alldeles varm i hjärtat att se det. Det är otroligt häftigt att få se sina småsyskon växa upp och jag ser mycket som liknar mig som liten i Signe och sedan att mina egna flickor får växa upp sida vid sida och även om vi bort långt ifrån varandra så spelar det ingen roll när vi väl ses, det ger mig en obeskrivlig tacksamhet och lycka.

I morgon är det hem igen till Österbotten som gäller men som tur hinner vi umgås och barnen hinner leka lite före vi startar. Ser redan fram emot sommaren och att hinna ses igen och längre än ett veckoslut. För dessa dagar går så snabbt och resan med bil tar ju nästan en hel dag men det är det absolut värt. Hoppas hemresan går lika smidigt som det gick att köra ner.

Ikväll lagade vi vietnamesiska vårrullar och kan kan bara konstatera att set för tillfället är min absoluta favoritmat. Om ni inte redan provat göra det hemma så gör! Galet lätt, gott, vårigt och med rätt sås till blir det bara magiskt gott.

Inser nu att detta blev ett spretigt inlägg men så får det vara då man är på semester. Ville i alla fall kika in här och visa lite bilder från våra Ekenäsdagar. Fortfarande har jag nått målet om att fota i vår egen vardag och min fotoglädje även utanför alla fotojobb har återvänt.

Det som också känns helt overkligt är att min lillebror Elias blir sex år i mars. Jag minns ännu då pappa ringde och berättade att han hade fötts. Jagbröt ihop av alla tacksamhetskänslor och grät, grät flera gånger de första dagarna efter att han föddes. När jag sedan fick hålla honom då vi hälsade på bb i Lojo brast det igen och minns hur tårarna rann av lycka, stolthet och en helt överväldigande tacksamhet till livet. En tacksamhet som jag tror inte alla förstår. En stund jag längtat efter i tjugo år och alltid drömt om. Även sorgen att flytta ifrån dem då jag blev Vasabo minns jag. Samtidigt var jag ju tvungen att leva mitt liv och det är kanske det jag nu kan se på med tacksamhet och kärlek, att trots hundratals kilometer mellan oss så är dom så nära mig och min familj. Det är något speciellt och alldeles unikt. Jag skall göra allt jag kan för att finnas där för mina syskon och för att se så att mina barn får ett så nära band till sin moster och morbror som det går. Att mina barn känner att Ekenäs är ett ställe som också är hemma och tryggt betyder mycket för mig och mitt och Jims mål för framtiden är att ha ett litet eget ställe i just Ekenäs och att vi skall spendera mer tid också här nere med mina nära och kära.

Nu sover flickorna efter lek, frisk luft, vårrullar och glasskalas (vi firade alla födelsedagar som är nu i mars) och jag skall krama om Jim hoppas på en bra natt med mycket sömn så vi alla är pigga i morgon inför den långa resan hem till Maxmo.

 

 

 

Lämna en kommentar

avatar
  Följ  
Meddela om